— — mig: ty aldrig kan jag så skåda, om ock ibland tusende skönheter, någon, som blott ett enda ögonblick skulle kunna jemföras med dig. Jag bar dessutom allaredan skådat verlden på närmare håll, då den deremot för dig år sullkomligt ny. Likväl vill jag lita på din trohet, ty jag vill uppskatta den efter min egen. — Henrik, svarade Anna högtidligt, du vet att jag är böjd för att skämta och tala lättsinnigt, men fastän jag verkligen är ung och oerfaren, förstår jag dock värdet af en trogen kärlek. Jag har sagt att jag älskar dig, och denna min första kärlek skall, jag ar derom öfvertygad, älven blifva den sista jag någonsin hyser. En gång, när jag var ett barn, kastade jag en krona ifrån mig, och har alltid sedermera skämtat deröfver; men jag skulle när som heldst försaka en krona för dn skull. Heldre må bilan falla öfver denna lilla nacke, Henrik, än att jag skulle förråda din tro på mig. Men, tillade hon gladtigt, ingen konung skall begära min hand, ty konung Frans, ridderlig som han är, är en gilt man, och så är äfven den tjocke konung Henrik al England, så att jag är fullkomligt säker för bådadera. — Under det hon talade föll en stor droppe på hennes hand, som hvilade i Percy)s. — Vi måste gå in, yttrade hon, i de samma Je