Der sjellen sina armar slå Kring gröna fält, kring sjöar blå, — Der Nores ättling går. Och redan har det satt sin fot På Seelands ö, med trotsigt hot, Och sträckt sin hand med lust Mot Danska kungakronans skatt; — Vid Mälarn, Bält och Kattegatt Det vill ha Rysslands kust. Men nyss kom våren hit, till slut, Slog hoppets gröna fana ut Och sjöng sin srinetssång. An i den muntra elfvens brus, An i den dunkla skogens sus, Som fordom mången gång. Och se, utöfver östervåg Der gick nu fram ett härnadståg, Hvars live man ej sett; Dess må! är Czarens stolta land. Åt Sveaborg. åt Finlands strand Det rein sin helsning gett. Bed ru, du Dalas ädle son, Att snart vi få igen det lån, Som Czaren vann med svek; Och om din hjelp man kallar på, Svär att du vil i striden gå Som till en glädtig lek! Se, skogens furor hvälfva än Sin krona öfver frie män I Wasas gamla bygd; Försäras ej, du lilla hop! Stå lugn, vid fiendernas rop, Med tapperhet och dygd! Vi helse dig, du sköna vår, Som hoppets rosor vänligt sår I våra hjertan här; Du blomstrar nu i friskt behag; Men bår ej blomman frukt en dag? När skall den mogna — när? .1.... n. ii...m ÖÄ