Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1855, sida 1

stöld, så påtaglig och oerhörd att jag blott skrattade åt ert vanvettiga försök om det ej i afton beröfvade mig nöjet att bära dessa juveler af hvilka ni dock fåfängt må inbilla er att någondera skörda annan vinst än offentlig bestraffning och vanära, så framt jag ej inom en timma har dem godvilligt åter . . . här är ej mera värdt att söka dem, det vet jag nog, men polisen skall snart vara i rörelse och icke upphöra förrän den tillrättaskaffat ett rof hvars omätliga värde gör det omöjligt att fördöljas .. Bekänn er brottslighet . . . skaffa genast igen mitt smycke, och jag skall ännu kunna förlåta och tiga med ert dåd, men reta mig ej längre med att stå som en bild och låtsa er vara okunnig ty då . . . — grefvinnans ögon sprutade eld och lågor. — O min Gud, förbarma dig! — utbrast Hedvig sjunkande till golfvet, i samma ögonblick en purpurröd blodstråle färgade hennes hvita läppar. — Så i himlens namn! — återtog grefvinnan — skulle just nu äfven straffet på detta satt följa förbrytelsen i spåret! . . . Marie! hvad är att göra! . . . Ack, att jag någonsin skulle komma i beröring med dessa menniskor! ... — Om jag vågar säga ett ord, Ers högvälborna nåd — genmälte Marie, som under ti