Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1855, sida 1

Smycket. Ett barndomsminne af — un —. Sv. Original. (Forts. fr. N:o 127.) — Jag har ej rört den, nådigaste grefvinna, bedyrade Hedvig med namnlös ångest, den skall ... den måste finnas qvar ... kanske bara rubbad från sin första plats ... — Och af hvem om jag får fråga? återtog grefvinnan skälfvande af raseri, när ingen mer än jag sjelf närmat mig byrån för att taga detta armband sedan ni sprang derifrån. Jag märkte genast att agraffen var försvunnen och ber er besinna, olyckliga, den oundvikliga följden af en så uppenbar djerfhet. Hvem träffade ni derute ? Sök ej att dölja det! — Min bror — sade den förfärade Hedvig — jag hade underlåtit att säga honom ... han visste ej att Ers nåd var här ... — Er bror? .. juveleraren? ... Den uslingen, som jag visat både ynnest och förtroende skulle då vara i stånd att löna det med