Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1855, sida 1

den förgäsves letat och rifvit i både likt och olikt efter den plötsligt försvunna klenoden — är det ingen tid mer för Ers nåd att dröja här, ty equipagerna börja redan fylla gatan, men med nådig tillåtelse kan jag stanna qvar för att gifva agt på allting och höra hvad hon bar att säga när hon qvicknar till igen. — Du har rätt — sade grefvinnan — jag måste fara i ögonblicket . . . men min Gud att ha förlorat . . . att åtminstone vid detta tillfälle, det mest lysande på hela vintern, komma utan min förnämsta prydnad! . . . och hvad skall grefven säga derom? hvad skäl skall Jag föregisva utan att yppa sanna förhållandet sedan jag kanske oförsigtigt nog lofvat dem en timmas rådrum . . . Säg henne, Marie; att det icke blir en minut längre och att de sedan ej hafva den ringaste skonsamhet att väntal ... med ett ord gör hvad du kan och jag skall rikligt belöna dig, men laga först likväl att hon får hemta sig, man måste visa barmhertighet äfven mot den största brottsling. — Lita på mig, Ers högvälborna nåd — försäkrade kammarjungfrun, som i sjelfva verket var medlidsammare än hennes matmor och blott längtade att få bispringa den stackars sanslösa flickan — bara jag fått följa Ers nåd till vagnen så ... — Men jag ser väl alldeles förstörd ut af