Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1855, sida 1

Smycket. Ett barndomsminne af — an—. Sv. Original. (Forts. sr. N:o 125.) — kmellertid hinns ej mera med att ändra den saken, och vi få nu bara försöka att här ställa till så drägligt som möjligt. Först och fråmst är det nödvändigt att alldeles skjutsa undan den här gamla, otäcka länstoln, — förlåt mamsell lilla! att jag talar uppriktigt — ty den upptager just enda platsen för grefvinnans psyche, som jag bar med mig. — Var det en liten hund, mormor? -frögade min syster. . — Nej, mitt barn, så kallas en stor, rörlig spegel på låg fot, som man kan se sig hel och hållen i — upplyste mormor. — Hvem — härmade hon kammarjungfrun vidare — kan väl klada sig framför en sådan der liten ömklighet? — Och nu kastade -plågoanden en föraktlig blick på den gammalmo dlsa toilettespegeln, som var Hedvig så kär och