Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1855, sida 2

Styckegods. Källan till Fran-yshH tapperhet. En fransk tidning omtalar följande händelse, bvilken är ganska karakteristisk. En ung Zouave, som hade inkatt i a mren såsom frivillig, väckte den största häpnad och beundran bland de fransy-ka och Engelska officerarne för sin utomordentliga gymnastiska skick ighet. Han försökte de svåraste konststycken och lychades alltid. Ea Eogelsk kapten frågade honom en dag hvarför han, b-gåfvad med en sådan skicklighet, ingått i armeen och icke heildre hos en konstridaretrupp, der han kunnat förtjena 10, ja 20 gånger mera än här. Tou-ven rodnade ända upp till tinningarne och svarade i en ton af sårad stolthet: ,Derföre att jag hoppas få dö såsom fransk general, och icke säsom konstridaredirektör. Den fransyska soldaten ser till något ann.t än penningzen. — Efter dessa ord stoppade han händerna i byxfickorna, gick sin väg och hunde srån denna stund till intet pris förmäs att visa sin färdighet i en Engetsmans närvaro. Ess engelsman. I Frankfort bade en engelsk köpman mr Arthur Flemmias följande äfventyr. För nära ett år sedan tog han ia på ett af Frankfurts förnamsta hoteller, uppehöll sig der två dagar, och erböll på tredje dagen en räkning på 250 francs. Han fann denna högst öfverdrifven och bjöd hälften. Men värden fortfor med sin fordran, och hotade med att dysätta honom. Engelsmannen lät inspärra sig. Dervid blef det värdens skyldighet att bestrida den fångne gentlemannens underhätlskostnader, ieke allenast hans föda, utan äfven beklädnad. Flemming förbrukade en massa kläder, och synnerligast använde han mycket på tvält, så att under loppet af I1 månader uppgick kostnaden till något mer än 20,000 francs; men då lät hans plågoande, ehuru i högsta raseri, släpps honom lös den 26 sistl. April. Så snart FlemImIt var fri och för att visa att han (j hade brist på penningar, skänkte han 40,000 francs till Frankfurts fattigvård. För några dagar sedan kom han till Lyon och hans dervarande landsmän anställde för bonom en lysande bankett. Tee bustrurs man. I Kalmartidningen Barometern läses: I daparne bar följande sällsamma händelse inträffat bär vid bamnen En medelålders man, med ett lisligt fransyskt sätt att vra och en eng. o usorgssulihet i sin toilett, steg nemligen i land vid landningsbry2gan och såg sig omkring. Efter några minuters förlopp möttes hans ögon af en ukusemårig valklädd dams, hvars yttre ännu bar prägeln af sköuhet. Begge syutes vid asynen af hvarandra djupt öfverraskade; iogen ville taga det första stecet till mötes. Moan slutligen skyndade den sköna emot främligen, räckte boaom blygsamt sin band och bad med en röst, som bordt kunna beveka den hårdaste: Adolf! Adolf. förlåt mig! Men Adolf s ötte henne i början sakta tillbaka, betänkte sig sedan ett ögenblisk, gick benn2 närmare och hvi kade: Jag är gilt, Amelie! Der ute på ån. bäten har jag både hustru och barn. — Så grym, suckade Amalie, trodde jag dig icke kunna vara! — -Tala icke om grymhet, invände den tilltalade; det var du som rymde från mig, din man, för 3 år sein i Stockholm med den fördömde portugisaren. Jag lyste efter dig, men du kom icke inom ett år tillbaka. I min förtviflan for ing till Hamburg och gifte mig der; men, ve örer alla Irvolosa qvinnor! min andra hustru var icke bättre än du — hon rymde med en sparjor. Och nu, farväl, min för dotta maka: jag måste genast ut till ångbåten. Går den ifrån mig, å återser jag kankända aldrig mera min tredje hälft, en danska, som är standigt uppdagen och kurti-erad af en fransk turist. Fordomda our! Inga scener! Farvål! Adolf hoppade i en båt och lät genast sätta sig ombord. Amene reste först följinde dagen, men åt motsatt håll, med en annan ångbåt.