nat sin post at den djeTIVe, lÖtretogsamme Felissier, som öppnade sin bana på Krim med det lyckliga företaget den 2 Maj, då han mot Canroberts råd angrep och tog en rysk position. Telegrafen har meddelat oss ur Monitören om eröfringen af ännu ett fiendtligt verk och om en blodig seger öfver Sebastopolsgarnisonen, då den ville återtaga hvad den förlorat. Detta torde vara bevis nog, att en ny anda lifvar krigssöretagen. Något vigtigt förebådas äfven af de allierades militära rörelser. Expeditionen mot Kertsch återkallades, såsom det påstås, för att ej beröfva armåen utanför Sebastopol något af dess styrka; den 30,000 man starka franska hären i lagret vid Maslak utanför Konstantinopel har inskeppats att föröka de stridandes antal, som med dem uppgår till 125,000 Fransmän, hvartill i närv. stund komma nära 30,000 Engelsmän, 50,000 Turkar och 6000 Piemontesare; en expeditionskorps bildas, för att operera mot Tschernaja och kringliggande trakter, och andra företag mot vigtiga punkter på Krim förberedas. Under tiden synas England och Frankrike med allvar arbeta på ett vesteuropeiskt förbund. Visserligen har spanska regeringen förklarat inför Cortesförsamlingen, att den ej erhållit någon uppmaning till deltagande i krigsoperationerna på Krim, men de pyreneiska makternas anslutning till förbundet mot Ryssland upprepas dock såsom asfgjord. Men hvad som utan tvifvel är vida vigtigare än förbundet med de sydeuropeiska folken, och som derför lisligt sysselsätter Englands och Frankrikes diplomati, är de skandinaviska makternas hållning; omständigheterna hafva åt denna gifvit en politisk betydelse, som nästan motsvarar deras områdens utsträckning på Europas karta. För oss är krigets utgång ovedersägligen en omedelbar lifsfråga — något som ej i samma grad gäller om Sardinien, Portugal och Spanien —; med statsmän i spetsen för våra angelägenheter, med materiella tillgångar någorlunda motsvarande behofvet, och med vissheten om att kriget fördes på lif och död mellan östern och vestern, vore det en oförlåtlig pligtsorgatenhet mot vårt oberoende och framtida tillvaro att försumma ett i historien oerhördt tillfälle att betrygga oss mot vår arffiende; såsom det nu är, behöfva vi och måste fordra garantier och fördelar, dem vestmakterna ej skola tveka att erbjuda, om och i när kriget får en med dess natur enlig ut sträckniug. Detta taladt och sedt från de skandinaviska l folkens ståndpunkt. Hurudana våra regeringars afsigter äro, af hvilken natur de betänkligheter äro, som hysas af dem, och om serskilt Österrikes hållning skall hafva en afgjord inverkan på deras, är en djup hemlighet. Men icke lika hemlig ar för utlandet svenska nationens belagenhet och sinnesstämning. Man vet, att massan af folket hyser ett outplånligt ur historiska bändelser uppvext och närdt nationalhat mot Ryssland; att de bildade klasserna frukta Rysslands statsinrättningar, harmas öfver dess ganska märkbara, öfvermodiga och hånfulla inverkan på våra försök till inre förbättringar, samt i dess eröfringslystnad ser hotande faror för svenska namnets tillvaro. Man kanner äfven, att här såsom mångenstades ut sugas landets bästa krafter af ett militärväsende, som ej är i stånd att försvara oss — måhända till och med att folket känner sig nedslaget vid tanken härpå, i synnerhet då inför dess ögon ansenliga summor ej sällan bortplottras på militarisk lek, i stället för krigidkt allvar. Kanske vore den största vinsten af Rysslands förödmjukande just den, att Europa bletve lattadt från bördan af en krigsstyrka på millioner, som ej blott rycker dess kraltigaste armar från nyttig verksamhet, utan låter den öfriga delen af de nårande samhallselementerna utsugas till sitt underhåll. För att återvända till de politiska detaljerna för dagen, finnas inga, som erbjuda något synnerligt intresse, om ej rörelsen i England till befordrande af statssorvaltningens förbättring — en rörelse, som bär den bestämda prageln af en strid, i hvilken Englands gamla aristokrati snart skall mäta sina krafter med dess rika medelklass — samt rustningarne till en storartad täflan om herraväldet mellan partierna i Nordamerikas Förenta Stater. Detta förbund al republiker kan nu ej bestridas en plats bland verldens stormakter; de strider, som inom detsamma förberedas eller utkanpas mellan de politiska och sociala åsigterna, utöfva på den menskliga kuturens framsteg ett ojemförligt större inflytande, än någonsin intrigerna vid Europas hof och pennsakteriet inom dess diplomati. Det ar Amerikas litsfråga, som åter väntar ett nytt afgorande. Det under namn af abolitionister bekanta parti, som vill utrota slafveriet, arbetar lifligt på bildandet af en stor förening för detta ändamål. Å andra sidan rustade sig slalveriets lörsvarare att möta sina mof,ftändaro Stara kraf.