Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1855, sida 1

vig på samma sätt, kringbåddad i sången och hvitare än perlorna, hvilka hon, trots sin utomordentliga svaghet, fortfor att lika ihärdigt fåsta med nålen på den praktfulla sammetsdrägten. Doktorn skakade på hufvudet, tog noga re da på sjukdomen, talade vänligt och uppmuntrande. men förbjöd strangeligen, så framt hon ville bli frisk, allt vidare nattarbete. Acx, jag är tvungen, kosta hvad det vill, att hafva detta fardigt — inföll sömmerskan ifrigt — en natt till kan åtminstone ingenting göra, sedan får jag sofva desto mer. — I grafven, ja, — sade doktorn — men der har man inte lof att egenvllligt gå och lagga sig. Derför, min vän, skall ni rätta er ef ter hvad jag säger, och grefvinnan med, om I hon vill stå till svars inför Gud. Kan då inte det der lapprit bli färdigt till den eviga balen — som jag önskar både hit och dit för alla sjuka den sedan lär skaffa på halsen — utan alt nästa natt äfven sätts till? — Visst vore det en möjlighet — svarade Hedvig tvekande — men da drage det också ut ända till dess grefvinnan behöfde börja sin toiletie och det hvarken vill eller bör jag sätta ifråga? — Men jag deremot både vill och bör — inföll doktorn resande dig.