Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1855, sida 1

Smycket. Ett barndomsminne af — un —. Sv. Original. (Forts. fr. N:o 121.) Hedvig rördes af hennes deltagande. — Goda ers nåd — svarade hon — jag har varit vida sjukare förr — detta hoppas jag icke är så farligt. — Åh, ja, ja, nog går sådant öfver igen: men hur vil! ni emellertid få kladningen färdig nu, hvilket dock är alldeles oundgängligt? Jag nödgas säga, det hade varit en skyldighet att på mina bestämda frågor öppet tillstå det er arbetsförmåga stundom var underkastad dylika afbrott — jag hade då naturligtvis, åtminstone för ett så maktpåliggande fall som detta, vandt mig till en annan. — Jag inser mitt fel, nådigaste grefvinna, och afbeder det — genmålte Hedvig med något sväfvande röst — men jag kände mig frisk då, och hoppades på att det skulle få fortfara. Emellertid vill jag visst aldrig. bedraga någon an