Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1855, sida 2

tillstå sanningen, att sluta hvad ers nåd behagat ansörtro henne, ehuru jag af skyldig omsorg för hennes bästa, hastat hit för att bönfalla om förskoning derifrån. På mig faller således hela skulden. Det var jag som vågade rigta ers högvalborna nåds uppmärksamhet på min stackars syster — jag som ensam vågar anropa ers nåd om en ädel och högsinnad eftergift, emedan den öfverhangande faran ger mig mod dertill och är säker att ers nåd vardigas förlåta såväl denna ujerlhet som min systers oförmåga att, utan våda för sig sjelf, hålla hvad hon lofvat. — Jag förlåter er gerna, men med vilkor att hon uppfyller sin förbindelse — svarade grefvinnan, i visserligen blidare, men alltid lika bestamd ton. — Då hon sjelf känner sig orka fortsatta arbetet äro edra farhågor utan tvifvel öfverdrifna, och jag kan ej för dem afstå från att visa mig på ministerns fest. — Ack, ers nåd — sade Meijerson — hur skulle jag också kunna sätta sådant ifråga? Jg blott tänkte... vågade föreställa mig, att om ers nåd ville tillåta någon annan lagga sista handen vid min systers arbete ... — För att få det ojemnt, bortskämdt! — afbröt grefvinnan häftigt — alldeles inte... tala ej derom! — Predgos ej. nådigaste grefvinna — sort