Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1855, sida 2

skickat madam ester en portion, någonting rigtigt godt åt mig: det bästa och läckraste de för tillfället kunde ha, men som jag ernar äta upp den hel och hållen kan just min herre vara så god och allagsna sig, ty jag får ingenting alt bjuda på och tycker ej om att ha bara åskådare vid mina måltider. Saledes, adjö! men desto hjertligare: välkommen åter! Brodren betraktade med misstroende denna skenbara gladtighet, hvarunder han alltför sannt anade ett alskvardt bedrägeri, men latsade, för att tillfredsställa henne, tro på densamma, samt steg upp och gick, emedan han förstod att hon önskade blifva ensam. Också var han knappast utom dörrn sörran den hjeltemodiga ilickan nedsjönk vanmäktig mot kuddarne och vaknade sörst vid sin gamla uppasserskas gälla röst, som med häpnad anmälde det höga besöket, hvilket brodren i sin bittra smaria glömt att on nämna. Gretvinnan inträdde brådskande, men studsade markbart vid Hedvigs åsyn. — Ni ar då verkligt sjuk, kara barn — yttrade hon — Min Gud så ledsamt! hvad skall jag göra? (Forts.)