Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1855, sida 2

olämpade med ett ingalunda vackert leende, isynnerhet som tiden ju alls icke brådskar. Lycka att jag ej satte saxen på tyget innan jag gick hit, nu skall jag ha äran genast återsända det, i fullkomligt oförderfvadt skick. Med dessa stickande ord och en djup bugning lemnade hon rummet. — Den oförskämda! utfor grefvinnan, häftigt gående fram och tillbaka, det skall vara i ett ociviliseradt land som någon kan och dristar uppföra sig så. Jag glömde i min billiga sörtrytelse att vi knappt hade fjorton dagar till seten, förrän hon vågade säga mig, att tiden ej brådskar, och jag kan, jag vill ej återtaga mina ord, men buru kunna visa mig der utan en ny drägt! Det får ej ske och ändock vet jag ej . . . hörpå! fortfor hon i det hennes ögon plötsligt föllo på den ännu alltid väntande Meijerson, hvars närvaro hon förgatit, ni nämnde en gång er syster! . . vore jag nu säker på att hon egde lika mycken smak och skicklighet som ni, skulle jag vara frestad att genast hålla hvad jag då lofvade er. — Allt hvad jag vet derom, ers nåd, svarade Meijerson, är alt hon just lärt hos det fruntimmer som nyss gick härifrån och för närvarande lyckats få arbete åt sällskapsdamen