nonom mer och mer hans höga gynnarinnas synnerliga bevågenhet. Glad öfver sin egen framgång fattade han ock slutligen mod att en dag för grefvinnan tala om och rekommendera sin enda, unga syster, hvilken året förut börjat som klädsömmerska på egen hand, men nästan straxt efter blifvit sjuk och derigenom sett sig tvungen att försaka mycket arbete, samt dessutom ej annu egde någon kund af betydenhet, hvars namn och inflytande förmådde göra henne sjelf känd och eftersökt. — Jag vill för er skull påminna mig henne, nör det så kan passa sig, svarade grefvinnan nådigt, men för närvarande har jag ingenting att låta sy, utom det som min vanliga sömmerska redan emottagit. Bered henne emedlertid på att om hon är lika nitisk och skicklig i sitt yrke som ni i ert, torde jag framdeles komma att gifva henne mycken förtjenst. Detta löfte var allt hvad Meijerson till en början hade önskat, och han sökte äfven uttrycka sin glädje och tacksamhet så innerligt och vördnadssullt han kunde. Grefvinnan smålog åt hans ifver och sade, att den hedrade honom som bror, en godhet, hvilken gjorde honom ännu mer förnöjd och lycklig. Ändringen af det gamla, dyrbara smycket hade emedlertid dragit ut på tiden, af någon