Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1855, sida 1

pligt och för minnet af den hädangångne, hvars bild för henne förklarat sig till det högsta ideal. Hennes tillvaro liknar en gudstjenst, egnad åt vännen, och hennes verksamhet, hennes tanke och arbete tillhör modren, som annu i dag i dottern älskar och förgudar inbegreppet af allt skönt, högt och rent. Mången känner den sköna judinnans historia. Några kalla Rachel en helig, andra en svärmerska, andra åter rycka på axlarne åt hennes dårskap. Utan att vilseledes eller hindras går den tysta, bleka qvinnan sin ensliga väg genom lifvet. Icke bland menniskorna har hon funnit ett vänskapligt hjerta, men hon lägger sin smärta och sitt hopp intill Guds stora hjerta. Den henne omgifvande naturen är hennes vän, hennes tröstare; skogen med sitt sus sjunger en vaggsång för hennes sorger; i mossans bädd ligga slumrande hennes fröjder, och hon förstår att uppväcka dem, då hon med tjusad blick betraktar den mjuka gröna mattan. Men länge skall hon ej bära lifvet, hennes kraft slocknar småningom. Slut.