Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1855, sida 3

AC dt . ö StyöCkegods. ; Då Konung Cart XI en gån er, Sa vintertiden från Örebro till Kungsör t bi Göthlunda prestgärd, hände sig att kyrk muel Ha:lman vid förbifarten stod vid logdörre talade med sina tröskare, helt hvardagsklädd, efter tidens bruk, i sin fårskinnspäls och nattmössa Konungen ikenkände Samuel, befallte kusken hälla och helsade, hvarpå presten med nattmössan i handen eick fram till konungens släda för att presentera sig. Konuagen tog honom derpå I banden, ryckte honom omeull i slädan, befallte kusken köra, och förde honom så utrustad med sig genom Arboga stad till Kungsör. nvarest han i skinnpäls och naumössa presenterades för Drottningen. Hr Samuel qvarblef flera dagar på slottet, under hvilken tid konungen lät göra honom nya kläder, uti hvilka han sändes hem till sin fru, för hvilken det icke var en mindre supris. att se honom återkomma i presterlig drägt, än den, att han hvardagsklädd så oförmodadt försvann från sitt hemvist. Pe -lHEUIKaste tingen. Hvad anser dn för de vigtigaste saker ? frågade sultanen Saladin sin visir. Denne betankte sig en stund, slutligen svarade han: ,För det första: qvinnorna, för det andra: döden, för det tredje: ati den ena menniskan har behof af den andra. — Förklara dina gåtor! bjöd sultanen. — Det vill jag! Funnes det ej nåsra qvinnor, hade vi ej en så herrlig sultan: vore ej döden, som förde din fader till paradiset, lyste du ej vu på thronen, och hade icke den ene berof af den andre, vore icke jag sior-visir. — ,Du liknar alla andra! sade sultanen leende; ,det vill säga hvar och en är för sig sjelf den vigtigaste ! Lurad bsäef-Nalflo-dtifl slut, Under denna rubrik berättar Jemtlands läns tidning: Nybyggaren Matts Persson i Ornåsen af Hogdahls socken, hade förl. höst påträffat spår efter en stor björn; den hvarfvades som det kallas; men som snön då genast aftinade, var man osäker om man hade, kara fars inom riugen eller ej. Emellertid försökte Matts Persson och dess måg, Sven Jakobsson, att leta reda på ,ju!steken, men misslyckades oaktadt flera dagars sökande. Måndagen den 2 April gingo de åter åstad åtföljde af deras granne Per Persson, för att ytterligare genomsöka hvarsvetoch företaget kröntes med fram gång. Innan middagen hade de påträffat sitt mål: ett tu tre hade de trenne lik framför sig (den ,stora ha de nemligen ynglat); bytet hemskaffades och våra skyttar lugnade sig ett par dagar. Thorsdagen den 5 A pril uppstod äter hågen att försöka för ro skull; de hade nemligen länge vetat att ett gammalt björn-ide fanns i ett berg, ,Hällberget kalladt, och nu ställdes skidspetsarna dit Ankomna till stället hade de äfven der lyckan sig till mötes: en bland de största björnar hade der haft sitt vinterläger och var nu redan vaken och inbillade sig fly, men flykten blef ej serdeles lång, förrän Nalle blef sina herrar underdånig. Detta är icke det första drag hos dessa behjertade nybyggare: de na långt förut med dylika jagtäfventyr gjort sig förtjenta af utmärkelse, hvilken väl ock förr eller sednare kommer. Den tacksamme krigaren. Det hände under det s. k. sjuåriga kriget (mellan åren 1756 och 1763) i den lilla byn Wallerstädten, bredvid Darmstadt i Tyskland, att en fransk soldat, som var illa sårad, blef upptagen af folket i byn och omsorgsfullt skött, så att han ändtligen blef frisk, fast något ofärdig. Sedan kriget var slut, stannade han qvar i byn, och hjelpte folket med allehanda arbete. Men en höst försvann han, och ingen visste hvart han tagit vägen. Efter någon tid kom han likväl åter, bärande på sin rygg en stor knippa unga fruktträd; han bade vandrat ända till sin hembygd i Frankrike och der för sina sammansparade penoingar köpt dessa träd, som han sjelf burit hela vägen. Vid byn låg ett stort stycke jord, dit alla grannarne brukade släppa sina får och svin; här planterade soldaten sina träd, och hägnade in dem; och efterhand skaffade han flera träd af kärnor, och förädlade dem från de träd han burit med sig. Folket i byn skrattade först åt mannen, men efter nägra år började de hjelpa honom i arbetet; och den, som nu kommer till den byn, får se den herrii gaste fruktskog på många tunnlands vidd, hvaraf byfolket bar tusendetals riksdalers vinst. Nu erkänna ock olla, att den gamle soldaten icke på bättre sätt kunde visa sin tacksamhet mot sina välgörare, än då han lärde dem odla srukuräd. Viaa. Flicka, vill du älska mig Öfver allt på jorden ? Ungdomskärlek ger jag dig, Varm ej biott i orden. Ja — nej! Duger ej! Flicka, vill du älska mig Öfver allt på jorden? Mannatronet ger jag dig, Som är pröfvad vorden. Ja — nej! Duger ej! Flicka, vill du älska mig Öfver allt på jorden ? Tunga guldet ger jag dig, Silfverfat på borden. Nej — ja! Duger bra!