Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1855, sida 1

öga. Han hade sattat hennes hand. som hon lat honom qvarhålla, och han betraktade med förtjusning de små fina singrarne. Tyste sutto de älskande länge hand i hand. Walther kunde ej finna några ord, och Rachel behöfde inga sådana. — Rachel! — Hon blickade i hans ögon, hvars stråle glödande föll i honnes. — I öfvermorgon är min kusin Wandas bröllop! — Jag vet det, dyre Walther. — Och vet du äfven att hon en gång var bestämd till min maka och att jag afstod från henne ? — Äfven det vet jag, svarade judinnan, och hennes hand darrade i hans. — Äfven skälet hvarför jag afstod från henne, dyra Rachel? Den unga flickan upplyfte sitt öga, som strålade af stolthet och lycka. — Ja, Walther, äfven det vet jag, emedan en annan bor i ditt hjerta, en annan, som i verldens ögon ej står på samma höjd som du. men som i kärlek ej står efter någon och ej behöfver frukta att inför Guds öga besinnas för låg för ditt ädla hjerta. Ö Du har då litat på mig, älskade? sade Walther, dragande henne närmare intill sig. Alltid, alltid! hviskade hon och lutade sitt hufvud förtroendefullt mot hans skuldra.