Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1855, sida 1

mild, så kärleksfull, så fri från vantro och fördom ? Han drog henne till sig och tryckte en kyss på hennes rena panna. Hon omfamnade honom, tryckte häftigt sitt hufvud mot hans bröst och lemnade fritt lopp åt en flod af brannheta tårar. — Rachel, du älskar mig! — Mer än allt annat! hviskade hon, höjande de milda ögonen mot honom. an bortkysste tårarne från hennes ögonock. — Välan, älskade, så fatta mod; ett ord af dig, det lilla offret af en fördom; ett djerft men ej ovanligt steg, och vi äro förenade för tid och evighet. Hon teg ännu alltjemt och gret sakta, medan hennes hand i hans blef allt kallare och häftigt darrade. Han förde den till sina läppar. — Hör mig, min Rachel, min milda, förståndiga väninna; hör på kärlekens röst. Var djerf, och du är fri och tillhör kärleken — har icke äfven jag haft fördomar att besegra, har icke äfven jag måst bryta fjettrar? Men den sanna kärleken är allsmäktig. (Forts.)