De tre folken skulle, förenade under en spira, dock så att det ena ej vore hvarken mer eller mindre ån det andra, utan hvardera sjels-tändigt för sig i allt hvad -om rörde de inre förhållandena, men gemensamt verkande utåt i fråga om krig, fred m. m., utveckla nya kratter, dem splutringen hitills ej kunnat kalla till lif. Föreningen skulle stärka nationalmedvetondet och ett enigt norden skulle sålunda amt genom förenade materiella krafter sanno ikt kunna sorsvara sig emot Rysslands inkräktningsbytvär, när en gång detta rike vänder sig mot norden sor att äfven år detta tåll reaDisera czar Peters testamente. Att en dylik period skall ioträsta år ingalunda otroligt, och det skulle visa förutseende hos Europas nuvarande herrskare att genom bildandet af en nordisk magt sätta en bom för Ryssla ds snikenhet efter länder norrut. Eu dylik nordisk magt, hvilken endast genom enighet och patriotism kunde försvara sin sjelfständighet mot östern, skulle aldrig kunna blifva sarlig för vesterns stora magter eller hos dem ingifva fruktan, men den skulle möjligen bättre bidraga till frihetens och eclvili-atianens fromgång. i fall den än en gång blefve af österns jätte anfäktad. Danmarks föremng med Sverge på samma wilkor, som Norge, skulle förmedlas genom norska folket, som genom uara och innerliga minnen äro fastade vid Däntvark. För priset ar en sådan förening skulle Skandinavien säkerligen icke tveka att gemensamt med vestmagterna ofördröjligen bekämpa Ryssland. Se vi nu till ställningen utom Skandinavien, tyckas utsigterna för en nordisk union aldrig varit gynnsammare än i närvarande ögonblick. Ryssland på väg om ej att krossas, årminstone förodmjukas; Preussen degraderadt från sin stormagtsbetydelse, och genom sin svaga och vacklande politik utestängdt från de öfriga magternas konklav; England med en premierminister i spetsen, som otvetydigt under flera löregående ministerer visat sig vara vän af undertryckta nationaliteter och hatare af den ryska eröfringslystnaden samt slutligen Frankrike, med ett stort poltiskt geni i spetsen och med ett folk som alltid varit varmt när det gällt att befria onaturligt bopbundna nationer, ett folk, hvars störste bjelte och härförare måst duka under för en rysk koalition, och som i östern har en förlorad ära att återeröfra; England och Frankrike, som i detta ögonblick föra det civiliserade Europas talan, som äro skyldiga samtid och efterverld att sätta en gräns för ryska kolossens tillvext och Europas underkufning af barbarerna vid Newa och som redan dertill inbjudit alla europeiska stater; Frankrike och England, hvilka liksom tyckas söka efter någon utgångspunkt för anfall närmare hjertat af Ryssland — detta allt sommanlagdt tycks antyda att nu eller aldrig är ögonblicket inne att för evärdliga tider indraga skandinaviens folk till ert fast förbund med vestmagterna och göra detta törbund bestående och osplittradt genom att på en af de nordiska regenternas hufvud öfverflytta de trenne rikenas krona, ofverstryka den akt, hvarigenom danska arsloljden blifvit bestämd, emigt Rysslands önskningar, på Oscar I och hans ätt ofverflytta arfföljden äfven i Danmark efter Fredrik VII:s död samt för evärdliga tider gifva Holstein åt den danska kronprinsen, under någon passande form, blott sullkomligt skiljdt från Danmark. För ett dylikt pris skulle säkerligen Holstein på allt sätt bidraga till att afbörda den danska statsskulden, hvars afbetalande då borde blifva lättare, än nu, då Danmaärk står isoleradt. Det af alla nationer med Skäl efterlängtade upphäfvandet af Öresundstullen skul le i sin mon bereda medel till statsskuldens afbetalande, en ofantlig vinst för Danmark, för alla nationer, som nu besväras af denna i sig sjelf nesliga beskattning. Sverges håg skulle, följande Carl Johans politik, afstå ifrån Finlands erofring, seda. den blifvit riktad åt en skandinavisk förening, intilldess Rysslands öde blifver att styckas, då afven Finland blir en fri federativ stat under de stora magternas garanti Denna kombination är på en gäng nat onell, rationel! och historisk, den skiljer sig ifrån de flesta andra derigenom, att den sannolikt skulle kunna genomföras utan att någon af de deri handlande personerna eller nationerna blefve lidande, men alla vinnande, hvarföre den ock, som ett conditio sine qua non erfordrar ett frivilligt medgifvande å alla de verkande personernas sida. Visserligen kan invändas att den nuvarande danska kronprinsen komme att förändra sin ställning, men det är ju furstarnes, såväl som hvarje medborgares pligt att låta ett möjligen dynastiskt eller enskildt intresse vika för en nations eller ännu mer för tre nationers, helst om derigenom nordens framtida fred och lycka tryggades. Hvad Sveriges kouung angår hoppas vi att han ej längre skulle tveka att taga emot den nya krona, som sannolikt redan 1843 låg för hans fot, men som dåvarande förbållanden hindrade honom att upptags. Vi våga hoppas, att om Napoleon III, af tacksamhet för det ädla danska folkets trofasta tillgif venhet mot Napoleon I, af sympati för syenskarne, med hvilka fransmännen så mången gång delat ljuft och ledt, samt, först och sist, för att skaffa framtida fred och trygghet mot Ryssland i norden, ville ett skandinaviskt rike, att om Victoria Palmerston ville frigöra Tyskland från Danmark och i stället förena det sednare med Norge och Sverige, kung Oscar intet ögonblick skulle tveka att göra skäl för de 3 kronorna i riksvapnet, att göra Carl Johans ätt för Skandinavien till hvad den varit och är för Norge och Sverge. Förs:as äsigt att Finland ej skulle vara med i det nordiska statsförbundet, eller helldre: den nordiska förbundsstaten, sammanhänger ej med bans djerfva och höga vyer i öfrigt. n—— FDTRNSLAA as