Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1855, sida 1

— —————254 alltsörval att en annan skön qvinna fängslade er. Då beröfvade den rike onkelns plötsliga död min barndoms älskade sin förmögenhet. Herr von Eichstädt, jag kan nu säga till er: återgil henne friheten! Ni uppossrar derigenom intet och skänker den, som en gång såSom lönnmordare stod vid er sida, hans lifs lycka. Jag har genom er, i er närhet lidit alla afgrundens qval — utan ert förskyllande; gil mig med fullt medvetande och frivilligt den skönaste jordiska lycka; jag afbidar ert beslut så som jag skulle lyssna till Guds röst! Eichstädts hjerta klappade våldsamt. Han var fril Med öppen blick lade han sin hand i Solgers mot honom sträckta, och de båda männen gingo nu lyckliga och ifrigt samtalande genom den höstliga skogen. i Blicken in i själen af en menniska, som fört ett djupt inre lif, hade gjort ett sallsamt intryck på Eichstadts latta och ytliga karakter. Den syndiga tanken, som så fruktansvärdt förvandlats till gerning och som förorsakat en så förfärlig ånger, sysselsatte länge hans inbillningskraft och hans tankar, och under de festligheter, hvilka åtföljde Solgers och Wandas förlofning, uppklarnade väsendtligt den unge, modernt uppfostrade mannens rättsbegrepp Wandas väsende, genomströmmadt af lycka och kärlek, syntes honom ädlare, mer poe