Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1855, sida 1

gdilvit vika för trastens, då är mitt öde afgjordt. Antingen fängslar det mig då vid min onkels slott eller vid det täcka jagmästarebostallet vid skogsbrynet. Om mina drömmar gå i fullbordan, skall väl då den enda qvinna jag lärt älska ega mod och kraft att våga allt samt för Sin och min lycka djerft uppträda mot gamla fördomar? Rachel, skall jag, då jag vandrar här genom skogen, finna dig, med klappande bjerta, med langtande själ, i kärlek bidande min ankomst? Stolta, djerfva, modiga qvinna, skall du ega den hängifvenhet, som jag af dig måste vänta och fordra om under våra förhållanden lyckan skall blifva oss till del? Hon betraktade honom med en blick af oändlig kärlek. — Om du, hviskade hon, är nöjd med den lycka, som den stackars judinnan kan erbjuda dig, så skall jag aldrig vänta eller våga önska någon högre. Han tryckte en kyss på hennes mörka lockar, drog hennes hand till sina låppar — och der borta väntade honom hans häst, der blickade verldens nyfikenhet, genom hans tjenares öÖgon, på henne. Han skyndade bort; hon blickade efter honom, tilldess han försvunnit ur hennes åsyn. Nu tillhörde han åter verlden, och hon återvände till sin ensamhet, till sina drömmar.