Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1855, sida 1

A TLLLLÄÄÄÄÄÄÄÄEtt sallsamt förhällande utbildade sig med hvarje dag allt mera mellan de båda älskande. Eichstädt råkade dagligen Rachel, om ock endast ett par minuter. Hans snabba häst kände snart vägen till det lilla värdshuset och bar honom ofta genom natt och storm liksom på vindens vingar under den älskades fenster. En blomma, som hon då nedkastade till honom, en sång, till hvilken hon lyssnade, var tillräckligt för bådas lycka. Då han var ensam kunde han ofta le åt sig sjelf och drömma om en annan lycka — men Rachels rena närvaro hindrade hvarje oren tanke att uppstå. Lyckan är en blomma, som fordrar vård, tilldess hon uppväxer och blomstrar fritt, tänkte han då — och tiden förgick, våren, sommaren kom, och alla de förhållanden i hvilka han stod utanför sin kärleks lycka, utvecklade sig så som de måste och kunde. — Vill du gifta dig med din kusin och öfvertaga mina gods? hade Carrebos frågat honom, och han hade svarat: — Jag fogar mig i era anordningar, min onkel. Fru von Werder hade gjort stora förberedelser för sin dotters förmälning och utstyr. Det unga paret skulle qvarblifva på landet, men den gamla frun ville återvända till residenset. Wanda var blek och tyst, hon vän