Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1855, sida 2

chel hafva förnekat sina saders tro. Men måtte den komma, denna skiljsmessa med sin heta smärta, det närvarande ögonblickets ljus var så strålande, att det — detta kände hon — måste kasta ett rosenskimmer äfven på den mest aslagsna ensliga framtiden, och Walther var en man, en stark, djerf, högsint man; en man som egde mod att för sin kärleks skull träda emot alla förhållanden; han skulle äfven ega mod att akta ingångna förpligtelser och båra det lidande, som Guds vilja pålade honom. Men blott sällan, endast i nattens ensamma stunder, då stormen vildt tjöt genom skogen, tänkte Rachel på allt detta. Var hon nere, i Eichstadts sällskap, då lefde, andades hon blott i känslan af en ren, salig lycka. Hon älskade, älskade med hela styrkan, hela ädelheten af ett qvinnohjerta, som aldrig oskärat sin helgedom genom en oren tanke, aldrig förslösat sin rikedom på inbillade känslor. Äfven Walther älskade sannt och af hela sin själ, men såsom en nutidens man, som anser de begrepp om pligter. hvilka åläggas oss af religionsäsigter, vid hvilka familjeförhållanden binda oss, för något gammalmodigt. Tankande alltför ädelt och menskligt, för att inför den högtälskade flickan uppträda såsom frestare, väntade han af henne lyckan såsom