Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1855, sida 2

hvilket lif af den renaste och ljusvaste lycka måste ej vanta honom i denna förening! Att Rachel älskade honom, visste han redan längesedan; att detta hjerta ej spekulerade på stallning, rang, förmögenhet, eller ens på titeln af hans maka, dertill kände han henne för väl och förstod alltför tydligt att läsa i djupet af hennes själ. Hon var hans; alla hennes tankar hade honom, hans lycka, hans bifall, hans aktning till medelpunkt, det visste han, det kände han i hvarje ögonblick af sin samvaro med den hulda flickan. Solqers kula hade förorsakat honom några plågor, men i stället skänkt honom dagar, veckor, ja ett helt lif af sällhet, och mer än en gång hade han uttalat detta för Rachels lyssnande hjerta. Hur lycklig var hon ej, den unga judinnan! Den öfvergilna flickan kände sig plötsligt lyftad till hisvets högsta höjd, på den thron, som kärleken uppbygger åt qvinnan. Att under en dag, en timma hafva intagit denna thron är tillräckligt lör att under ett helt lif fylla ett qvinnobjerta med saliga minnen, och Rachels hf räknade veckor, månader, under hvilka hon kant sig på denna höjd. Visserligen låg i hennes bröst bredvid medvetandet om den närvarande lyckan den kalla, mörka vissheten om en ödslig framtid. Skiljsmessans stund måste komma — ty aldrig skulle Ra