Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 maj 1855, sida 2

en srivillig skank. Han ansåg — såsom så osta sker — sina förhållanden för sangslande, hennes deremot för helt lätt lösta. Emellertid försvann Februari, och Mars sramlockade smekande trädens knoppar. Solger kom nu oftare ån någonsin ut till det lilla värdshuset i skogen. Han tycktes hälsa Eichstädts återställande med en slags förtjusning samt med allvarliga blickar gifva akt på förhållandet mellan denne och Rachel. I April var den sårade så tillfrisknad, att ett längre qvarstannande hos fru Silberman var ogörligt. Alskedsstunden kom; Rachel emotsåg den med smärta, men äfven med värdighet. — Han skall ej se mig svag, hade den unga judinnan losvat sig sjelf. Han bad henne följa sig ett litet stycke genom skogen; han hade lätit en ridknekt leda sin häst till en korsväg; och sakta darrande lade den bleka flickan sin arm i den älskades. Hvem känner ej skogen vid vårens första uppvaknande? — Bruna och grå äro ännu grenarne i det väldiga taket öfver våra hufvuden, men på marken ligga mattor af grönskande sammet, som skimrar än i rödt, än i sillverglans. (Forts.)