— ——c— RENEE ERNER RR RR ——————7 nu åter undersökte sären, ropade i detta ögonblick på någon, som kunde hålla den skadade armen, och Rachel framträdde modigt till bad den samt erbjöd sin tjenst. — Det torde bli för svårt för ett så ungt och fint fruntimmer, menade läkaren. Men Solger sade: Det är den judiska värdinnans dotter, hvarpå läkaren utan vidare krus lade den sårades bleka, darrande hand på den unga judinnans skuldra, samt gaf henne ett tecken alt knaböja bredvid sängen. Rachel gjorde så som besalldes henne och sasthöll med sina båda händer den sjukes underarm, medan läkaren införde det blanka stålinstrumentet djupt i det blödande köttet. Hvarje nerv i den unga judinnan darrade, det svartnade för hennes ögon, men den fasta viljan höll henne upprätt, och triumferande lade läkaren efter några ögonblick, hvilka dock förekommo Rachel som hela timmar, en kula på en tallrik. Den sårade hade förlorat sansningen. Solgers glödande blick följde hvarje lakarens rörelse; på den bälvande flickan, hvars hjerta krampaktigt sammandrog sig, gaf ingen akt. Andtligen var allt förbi, förbindningen anlagd, blodet borttorkadt. Rachel reste sig och stapplade ut i fria luften. Det var bistert kallt. Eno skarp vind sopade snön från grenarne och