ska, men i hans mörka ögon slammade en vild eld, och ett märkvärdigt drag svåfvade kring hans läppar. Van att tigande emottaga en herrskares befallningar, och i sällskaperna hos Carrebos äfvenledes dömd till tystnad, visste man ej hvilka känslor och passioner som gömde sig i djupet af hans själ; men att han ej utan en våldsam strid underkastat sig lifvets lidanden, detta stod lasligt tecknadt på den bleka pannan. Så snart han blott någorlunda åter hunnit sansa sig, visade han sig högst angelägen att få den sårade aflägsnad från värdshuset och förd tiil Carrebos slott. Rachel satt vid fönstret, då läkaren morgonen efter den sorgliga händelsen inträdde i sjukrummet, öch tillredde en dryck af barsast och friskt källvatten. Solger stod med korslagda armar bredvid henne och åskådade med brinnande ögon hennes förehafvande. Han tycktes bevaka hvarje rörelse af hennes hand, och då hon var sardig sade han: — Det är bra, och du tycks vara en renlig flicka; passa på och var verksam vid den sjukes vårdande; du och din mor skola ej ha skada deraf. Rachel fåstade med oförställd förvåning sina stora strålande ögon på honom och sade: Talar ni till mig, min herre? Läkaren, som just