jagade slodens böljor så att de i vild dans störtade mot hvarandra. Judinnan lutade sig matt och darrande mot stammen af ett trad och blickade ned i det skummande djupet. — Örverallt strid, öfverallt! hviskade det i hennes hjerta; ingenstades den esterlangtade friden, icke ens här, der Jag trodde mig ha lemnat verlden med dess kränkningar långt bakom mig. I stadens buller eller i skogens ensamhet: juden är fremling, öfverallt fremmande och föraktad. Ett fruntimmer af sina trosförvandter skulle dessa kristne ej hafva anmodat att åse det strömmande blodet, de gapande såren; judinnan måste ha kraft dertill. Och hade jag det ej? frågade hon sig sjelf med den stolthet, som är sjelsbeherrskningens bästa frukt. Jag har varit dem nyttig och mähända skola de framdeles ha att tacka, den ene för återställandet af sin helsa, den andre för sitt återvunna själslugn, läkaren för sin ökade ära, modet hos judeflickan, som de icke ens bevärdigade med en tacksägelse. (Forts.)