Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1855, sida 3

AA sådana som ej mer förekomma i hendelnHå Hat behöft åtta är för att hopsätta och slipa des Dar. Utom granaterna inachåller garnityret 6,000 andrå stepar. Arbetet skall vara särdeles utmärkt. — Från en stad i Posen skickas en golsmatta. som är hopsatt af 8,542 skinn, efter djur hvilka finnas i hertigdömet. Den täcker en yta af 64 qvadratfot. I midten af mattan är anbragt en lysande stjerna, bildad af de bjertaste färgor; på hvarje sida är en half och i hörnen en sjerdedels sijeroa efter samma teckning, som den i midten sittande. Menniskor med svans. För ett tiotal af år sedan, eller mer, uppdykade en tidningsanka, en notis att i det inre af Afrika skulle finnas en menniskostam, försedd med svans, Saken, som gjordes till föremål för djupsinniga vetenskapliga diskussioner, ansågs emellertid som en hoax. I en Berlinertidning: Magazin för die Litteratur des Auslandes finner man nu en längre uppsats om denna besvansade menni-koras hvilken först skall hafva upptäckts redan år 1677 af en holländare, vid namn Struys, som då på sina resor i Afrika skall hafva sett ett dylikt exemplar. En fransk naturforskare Couret i sednare tider har uppgifvit att han 1842 i Mekka sett en neger från Central-Afrika med svans. Åtskilliga afrikanska slafhandlare jemte nägra negrer uppgifva sig ytterligare känna tillvaron af denna solkras. En preussare d:r Häbsch, lazarettslakare i Konstantinopel, har nyligen i en artikel till en Parisertidning meddelat följande om denna menniskoras, som kallas Niam-Nams: Det var är 1852, säger han, ,då jag först såg en med svans försedd menniska; det var en negrinna. Fenomevet öfverraskade mig, och af hennes herre (en slafbandlare), som jag bad om närmare upplysningar, erfor jag att i det inre af Afrika lefver en menniskoras, bland bvilken hvarje individ är utrustad med en dylik prydnad. Med den för orientalernas fantasi egendomliga öfverdrift försäkrade han, att nämnde utvext ofta uppnår en längd af 2 fot. Negrinnan var svart som ebenholtz. Hennes hår var krusigt, tänderna stora och hvita samt starkt utåtböjda, och ögonen blodspända. Hon åt rått kött. Kläderna generade henne. Oaktadt det låga pris hennes egare satte på henne, kunde han icke få henne såld. Meno det var mindre genom sin sällsamma prydnad baktill, som hon afskräckte köparne, än genom sin förkärlek för menniskokött, ett begär som bon alls icke brydde sig om att dölja. Hennes stam, som ligger i oupphörliga krig med närgränsande stammar, äter sina fångars kött. Då någon dör, blir han af sina anförvandter — icke begrafven, utan sönderstyckad och uppäten. Derför hafva de också inga begralningsplatser. De lefva icke alla som nomader; somliga af dem bygga sig hyddor af trädens grenar. De förfärdiga vapen och åkerbruksredskap, plantera majs och korn och känna till boskapsskötseln. Deras språk är ett urspråk och innehåller många arabiska ord. De äro utan all beklädnad och söka blott att tillfredsställa sina sinliga begär. Den starkaste bland dem välja de till sin höfding; det är han som för dem i striden och fördelar bytet. Man känner icke huruvida de hafva någon religion; men det är icke sannolikt, att domma af den benägenhet med hvilken de antaga hvarje religion man lär dem. Det är svårt att fullkomligt betaga dem deras vildhet; deras mäktiga naturdrift sporrar dem alltjemt att söka efter menniskokött; man har exempel på att de mördat och uppätit barn som deras herrar anför trott åt deras vård. — Jag såg förlidet år en menniska af denna ras, som var försedd med ett och ett balf tum lång, med hår bevuxen svans. Han tycktes vara omkring 35 år, var väl bildad, starkt byggd och svart som ebenholtz. Det märkvärdigaste var hans tänder, som voro starkt utstående. — Niam Nams äro i besittning af en herkulisk styrka. Till följd af deras otämjbarbet vilja slafköparne icke befatta sig med dem. Deras herrar anförtro dem icke gerna vården af sitt hus. — Jag såg i Konstantinopel den 10årige sonen al en apothekare. Denne gosse var född med ett tums långt appendix baktill. Han hör till kaukasiska rasen. Hos en af hans förfäder förefanns samma abnormitet. Detta anses i Orienten som ett kännemärke på en ovanlig grad af djurisk kraft. — Turkarne hafva sedan lång tid haft kunskap om nämn de menniskoras och visa icke liten förvåning öfver att det vetenskapligt bildade Europa ända tills nu icke kännt till den. IIz. —