(Insändt.) Utdrag af ett bref från Stockholm af den 24 April! Du tror väl du, att ingen ting märkligt här förelöper, som du icke genast får veta om genom tidningorne. Så är det vanligt att föreställa sig förhållandet annorstädes, men det ser ut, som gjorde Stockholm ett undantag. Tidningarne här meddela sina läsare allt, äfven det alldra lumpnaste, men med ett vilkor, som synes oeftergifligt, nemligen att det, som skall införas eller berättas, är tidningarnes utgifvare angenämt, eller åtminstone likgiltigt. Är det deremot någonting, som de icke tycka om, så kommer det icke till all mänhetens kunskap, om det än vore af märkvärdigare natur än hundrade-tal andra ämnen, som dagligen uppdukas. Man vill qväfva det genom undanhållandet; och till stor del lyckas afsigten, såsom man ser af en händelse, som just nu passerat, eller rättast håller på att passera. Jag har icke riktigt reda derpå; men jag har sett nog, för att tycka mig kunna deraf döma, att frågan är af ganska stor vigt. Äfven du såg, för en eller två månader sedan, några få uppslag, som det hade lyckats att få in i ett par tidningar i början; men äfven de äro nu tillstängda för den frågan, och det, kuriöst nog, just som hon är uti sitt märkvärdigaste stadium. Jag har hört berättas af en person, på hvars ord jag litar, att en offentlig handling derom blifvit insänd till Aftonbladet, och att dettas utgifvare — platt vägrat införande. Af hvad skäl? frågar du. Är saken icke vigtig nog? — Ja, hvem vet, hvad Aftonblads utgifvarne anse vigtigt? Att några månglerskor slåss på Kornhamn? att snickaren Pettersson jogar bönhasar? att hr Lagerholm håller tal i arbe tare-föreningen och vill hurra för br Munck af Rosenschöld? att man grälar i gen.landtmäterikontoret? att man kör ut smutsig snö på isen? Hvad vet jag? Detta allt måtte vara vigtigt, mycket vigtigt och angenämt, efter som redaktörerna med kostnad och omtanka skaffa sig underrättelserna eller sjelfva skrifva derom: och det, som erbjudes dem utan kostnad och besvär, men ändock icke intages, måtte i vigt och värde vara längt under de uppräknade sakerna. Stockholms styresman, öfverståthållaren, uppgjorde, eller lät uppgöra ett stort projekt om anläggning af en vattenledning. Det framställdes till församlingarnas beslut på sockne-stämmor; och i alla antogs det, med större eller mindre lätthet och med större eller mindre variationer. Endast inom en församling var motståndet något allvarsammare; och derifrån hafva också besvär blifvit anförda, som lära hufvudsokligen gå ut på, att frågans afgörande, på sätt som skett, är lagstridigt, på den grund att hon icke handlade om sådan kommunal-angelägenhet, hvarom sockenstämma äger besluta. Som du ser, är den Jlagprincip, som omtvistas, af stor vigt för icke blott Stockholm, utan hela landet; och man må tänka hvad som heldst, mot eller med de klagandes åsigt, så synes man dock böra vara nyfiken att se, hvad de kunna hafva att anföra. Så lära emedlertid Stockholmska tidnings-utgifvare icke tycka. Det berättas — och, såsom jag sagt, från ganska trovärdig källa — att Aftonbladet formligen vägrat, då en af de besvärande dit inlemnade en afskrift af besvären. I den största Stockholms-tidningens tycke lärer således ingenting annat förtjena alt blifva af allmänheten kändt, än det, som bar den lyckan att öfverensstämma med Aftonbladets tycke — ty ordet Cöfvertygelse vill jag icke gerna bruka. Från första stunden diskuterades (?) öfverståthällarens förslag på det sättet, att samtliga tidningarne uttryckte den mest filantropiska förtjusning öfver de väntade lyckliga verkningarne af en ymnig vattentillgång; men de visade nästan allmänt ifrån sig all pröfning af det föreslagna sättet att bekosta anskaffandet. Detta föreföll särdeles besynnerligt, då mången gång förut de samma tidningarne erkänt nyttan af framkastade förslag, men ändock satt sig deremot, emedan de föreslagua formerna varit oriktiga, olagliga, vådliga. Hvad, kunde man fråga sig, är nu skälet, att för detta förslaget inga sådana betänkligheter gjorde sig gällande eller ens hörda? Jag har gissat, och du får gissa; men om någon gissade rätt, det står i vida fältet. Kanske begrepo våra publieister icke den stora frågan, formoch behorighets-frågan och hennes omätliga vigt för samhället. Det ser nästan så ut, då de icke drogo i betänkande att handlöst framkasta den allmänna satsen, att maJoritetens rätt att besluta hvad som heldst, är ingenting mer och ingenting mindre än ÅA BC i samhällsläran. Märkligt nog voro alla färdiga att underskrifva denna trosbekännelse, såväl konservative som liberale, och icke blott de få, till hvilkas kram den ovilkorliga majoritets-dyrkan hörer. Följden af denna underbara enighet mellan hela pressen och de s. k. vederbörande blef också ganska riktigt, att knappast en bland tusende af Stockholms röstegande innevånare bekymrade sig om att taga verklig kännedom om förslaget och att pröfva dess detaljer, ännu mindre dess följder; och ett bifall vanns, som bestämdt icke kunna fås, ifall pressen icke varit så trogen. Jag har aldrig förr kunnat föreställa mig hela vidden af dess magt. Och denna magt låg den gången icke i snillrik och bindande argumentation, icke ens i slipadt sofisteri, utan helt enkelt i konsten att hindra sokens allvarliga pröfoing, att dölja de kinkiga sidorna. Blir händelsen en gång allmänt känd och begrundad, så skall Sverige med häpnad se huru det tillgår att draga en stor allmänbet vid näsan, Red:n af Hand.-Tidn:n har icke utan tvekan meddelat denna uppsats, emedan den inblandar oss i en tvistefråga, som rörer ett annat samhälle och hvilken vi ej äro behörige att bedömma. Men det är en anledning, som öfvervunnit vår tvekan, nemligen den stora, enligt mångens tanke måhända öfverdrifna vördnad vi hafva för fri yttranderätt, och motvilja att någon mening skall kunna på ett eller annat sätt undertryckas, utan att få göra sig gällande med all den kraft den kan äga. När vattenledningsfrågan kom å bane inom Göthebore.