Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1855, sida 2

— Men vi finnas här äfven! återtog hans mor; och jag vågar verkligen tro, att vårt sällskap är lika angenämt som tidningsläsandet. August bugade sig ironiskt. — Jag visste verkligen icke, att man borde vara ensam för att välja sina förströelser! yttrade han. — Du glömmer den aktning, du är skyldig din onkel, min son! utropade madame Fourcard, som emot sin vilja blef häftig. Den unge mannen darrade och tycktes ett ögonblick vara bragt ur fattning; men under det han bemödade sig att se lugn ut, sade han: — Min onkel önskar visst icke, att vi skola lefva här, såsom vid hofvet, slafvar af ettiketten; och i sin egenskap af sjöman tycker han visst alltför mycket om att sjelf vara ogenerad, för att han skulle vilja hindra andra från att vara det. — Du har, min själ, förstått min mening, min gosse ! utropade Tribert, som alltintill detta ögonblick med ett liknöjdt leende ashört tvisten. Enhvar må lefva, som han behagar, och de missbelåtna kunna dra hin i våld — det är mitt sociala system. Läs, sjung, dansa, tala eller tig, det blir din egen sak; och jag bryr mig icke mera derom, än om den store Lama! Du kan för min skuld göra,