ligt, och förslag vacktes, att ett visst antal arbetare skulle sörena sig om att uppköpa större förråder, hvilka sedermera skulle tillhandahällas föreningens medlemmar i smärre portioner. Med någon omtanka och enighet kunde saken otvifvelaktigt låta verkställa sig, förenande äfven den fördelen, att lifsmedlen kunde uppköpas på de billigaste tiderna. Skulle andra personer än arbetare vilja förena sig om liknande uppköp och deras utminutering, utan beräkning på handelsvinst, så vore det utan tvifvel godt, och någon anledning till betänkligheter kunna åtminstone vi för vår del ej finna deri. Hvad angår, att fabriksägare tillhandahålla sina arbetare lifsmedel till inköpspris, så är detta en i vårt land ej ovanlig och ganska nyttig sak. Det åberopade missbruket, att sabriksägare använda åtgärden till prejeri, i st. f. till gagn, har med denna sak föga sammanhang, emedan det ena asser att göra arbetarne väl och det andra att utarma dem. Med sagnad erfar man, att sattigvårdsstyrelsen till vintern ämnar vidtaga en åtgärd, som länge med fördel utförts i hufvudstaden, nemligen att vid hösten inköpa ved, för att under vintern försälja den i mindre portioner åt fattiga arbetare. I Stockholm hafva sedan åtskilliga år tillbaka betydliga qvantiteter ved — om vi ej misstaga oss, 2 å 3000 famnar årligen — blifvit höstetiden uppköpta, hvilkas söndersågning utgjort en arbetsförtjenst för försörjningshjonen, på samma gång dess försäljning sedermera under vintren räddat de fattige undan det svåra prejeri, som just bedrifvits med denna vara. Hela denna åtgärd kan vidtagas utan all uppoffring. I afseende å den tredje af de uppställda anledningarne till fattigdomen, yttrar Direktionen: Den sista utaf de uppräknade orsakerne, hvilka särskildt bär på orten bidraga till fattigdomens tillvext, år ojemn tillgång till arbetsförtjenst, beroende utaf den genom vintern framkallade stockning uti rörelsen och arbetet. Detta är väl ingen ny orsak, ty den har existerat så länge som samhället, men olägenheterne deraf äro större än förr. Fordom ägde icke så starka inslyttningar utaf arbetssolk till staden rum som nu; den då gällande fattigvårdsstadgan gaf kommunerne makt att hindra inflyttningar utaf personer som man befarade skulle snart falla fattigvården till tunga, och följden häraf var att de fleste arbetarne kommo hit under sommarmånaderna, då tillgången till arbetsförtjenst var riklig, och återgingo till sina hem om hösten ofta med betydlig besparad arbetspenning. Ett annat förhållande har inträffat under de sista 7— 8 ären. Seduaste sattigsårdsstadga, äfvensom den utaf år 1847 medgifver rättighet för hvarje, icke försvarslös person att inflytta hvart han behagar, utan att kommunerne kunna hindra detsamma, och följden bar vart ati stadens folkmängd sedan dess ökats med minst 5000 personer, hvaraf ojemnforligt de flesta tillhöra arbetsklassen. Då regeringen sålunda medgifvit fri slyttningsrätt, bar den säsom ett behosligt korrek tiv emot fattigvårdens betungande jemväl stadgat, att sattigvärdsstyrelse icke är skyldig att lemna understöd åt arbetsföra personer eller deras familjer. Att strängt och konseqvent tillämpa detta stadgande vore dock obilligt, särdeles vid tilltällen af allmän nöd, såsom t. ex. under den nu öfverståndna ovanligt långa vinter, som förorsakat stor arbetslöshet och fattigdom. Fattigvården bar ock under denna tiden hupit många, som egentligen icke hade rättighet att anlita densam ma, men den skulle aldrig, utan att allt för mycket hafva öfverskridit dess beräknade utgifter, bafva åstadkommit hvad den nu genom frikostiga gäfvor ifrån enskilde utaf kläder och penningar sett sig i stånd att göra. Man borde utaf arbetaren förvänta den omtanka, att han, som vet att arbetet mer eller mindre afstadnar under vintermånaderna, skulle utaf den rikliga arbetsförtjenst han under sommaren skördar afsätta en del för att dermed under vintern kunna nödtorftigen uppebålla sig och de sina. Sådan omtanka sianer man likväl sällan, ja, de personer som under somma ren hafva högsta arbetslönerne, såsom murare, äro just de som hafva minst öfver för vintern För att förekomma eller mildra denna arbetarens betryckta ställning under vintern, har det föreslagits, att på allmän eller enskild väg söka anskaffa arbetsförtjenst under vintern åt personer som saknade stadigt arbete. Att enskilde personer, som under sommarmånaderne sysselsätta en större arbetspersonal, söka att äfven under vintern så vidt som möjligt bereda dem tillfälle till arbetsförtjenst, är både upttigt och prisvärdt. men att företaga allmänna arbeten endast i ändamål att skaffa sysselsättning åt arbetslösa personer torde icke vara tillrådligt och kunna flera giltiga invändningar göras deremot. Genom ett sådant förmynderskap för arbetaren skulle man helt och hållet qväfva den känsla af omtanka för sin bergniug ban bör ega, han skulle då icke tänka på att spara för kommande arbetslösa dagar, och man skulle på visst sätt gifva bonom rättighet att pocka sig till arbete. Äfven är det skäl att frukta, att dylika tillfällen till arbetsförtjenst under vintern icke skulle komma stadens arbetare till nytta, följden skulle blott blifva att många af de arbetare som komma hit under sommaren skulle äfven qvarstanna under vintern och erhålla dessa arbeten, byrorne skulle än ytterligare stiga och svårigheten för mindre bemedlade personer att försörja sig skulle blifva större än den nu är. Såsom ett bevis, att denna förmodsn icke är ogrundrad, vill direktionen anföra tvenne allmänna arbeten som just i dessa dagar förehafvas: omläggningen af ångbåtsbryggan och rifningen af bron vid lilla torget. Huru många af stadens orbetare äro dervid sysselsatte? vid förra arbetet inga och vid sednare möjligen en ringa del. Och likväl finnes många timmermän här i staden. Skulle några större arbeten under vintern här iillvägadringas och visa sig gagneliga, så kan man vara förvissad att sör hvarje kommande vinter skulle behofvet blifva större, och det skulle förorsaka stadens styrelse stort bryderi och oberäkneliga kostnader att för hvarje 2233 Anh anskaffa arbete åt en årligen till— —