Styckegods. Anekdot om Mäarskalk Bernadotte, scdermera Konung Carl XIV Johan. Som bekant är, blef Marskalk Bernadotte året 1808 utnämd till styresman öfver Hansestäderna och bodde då i Hamburg. Han hade en egen stor loge på Hamburger-theatren, ehuru han aldrig besökte densamma. Ösvertygelsen om att Bernadotte icke någonsin skulle tänka på sin loge framkallade spekulationsandan hos en af theaterns vaktmästare, och denne hade företagit sig att sälja biljetter till sina goda vänner i denna loge och, då den var isolerad, derjemte hålla der en liten restauration med dryckesvaror och victualier. Men emellertid hände det sig en dag, att Bernadotte ester en slutad middag, fick det sällsynta insallet att sara på spektaklet och inbjöd hela sin stab att följa med. Då de kommo upp i korridoren, gick Bernadotte främst och öppnade hastigt dörren till sin loge. Men, hvilken syn! hela logen var fullproppad med feta Hamburgska öldrickare, hvilka sntto der, hvar med sitt ölkrus för sig och med en treflig sexa af skinka och korf och öfriga lifvets förnödenheter. Det är icke godt att säga, hvilkendera parten som blef mest surprenerad: Hamburgarne eller Bernadotte. Marskalken ryggade genast tillbaka och hans lisliga sinne nådde kokpunkten. Han skickade ögonblickligen bud efter både direktören för theatren och stadens borgmästare, hvilka sunno Prinsen af Ponte-Corvo med hela sin glänsande stab stående i korridoren midt för de förlägna Hamburgarne, som stodo i logen tysta och generade bland lemningarne af sin rikliga mältid. Borgmästaren sick sig en dugtig lexa på stätlet samt blef besalld att följ. dagen på morgonen infinna sig hos Marskalken, hvarefter Bernadotte lemnade theatern med hela sin svit. Sannolikt sof borgmästaren icke särdeles lugnt den natten, och då händelsen spridt sig öfver staden, var man i en allmän orolig nyfikenhet öfver hvad vändning saken skulle taga. — Emellertid då första vreden gått öfver, var Bernadotte aldrig långsint, och han till och med skrattade godt om aftonen och skämtade med sin svit öfver det komiska uppträdet. Bernadotte var icke hämndgirig, dertill var han af en alltför ädel och ridderllg karakter. Följ. morgonen inställde sig Hamburgs borgmästare och med en synbart ängslig förlägenhet inträdde han till Marskalken. ,Jag har kallat Er hit, sade Bernadotte, ,derföre att den möblering, som Ni består mig, hvarken hedrar det rika Hamburg eller är nog värdigt den, som uppehäller sig här som representant för en stor nation. Ni får laga så, att detta blir annorlunda. Borgmästaren teg och bara såg på Marskalken. ,Förstår Ni mig, sade Bernadotte. Ja, Ers Höghet, svarade den förre, ,men jag trodde det var om nagot annat — — — Bernadotte kunde icke aterhalla sitt goda lynne, utan skrattande klappade han borgmästaren på axeln och yttrade: ,,Om något annat talade jag tillräckligt med Er i går afton. Farväl nu och lät mig se, att Ni uträttar hvad jag önskat. — Borgmästaren var icke sen att taga farväl, glad öfver att saken tagit sådan utgaäng. Historien var snart spridd öfver hela Hamburg, som fick sitt goda lynne tillbaka, och hvad som passerat bidrog icke att förminska den tillgifvenhet och aktning, som Bernadotte redan förut förvärfvat sig i den, under de tiderna, så betryckta staden.