Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1855, sida 1

återtog herr de Raullac. Jag skall blott först sörlora ett eller två tusen sredriksdoret, Iag undan några af dem! bad chevaliern honom med låg röst. — Behöfver ni några? frågade vicomten. Var då så god, min vän, och tag så många ni behagar! — Så sakta, sakta! inföll en tjock, tysk herre, som satt bakom herr de Raullac. Vi måste först hafva slut på vårt parti. — Åh för tusan! det var sannt! anmärkte fransmannen. Jag bade så när glömt, att jag är i kompagni med baron von Aremberg. Men jag skall sedan ersätta er hvad jag nu tager, min bäste baron. — Nej, nej! sade tysken bestämdt. Man bör aldrig taga en enda skilling ur sin spelbank, det medför otur. Chevaliern kan ju vanta ett ögonblick ! Chevaliern bugade sig samtyckande. Spelet fortgick; men det såg ut, som om chevalierns ankomst plötsligt kommit lyckan att vända s g. Herr de Raullac, som hittills vunnit, tappade nu den ena gången efter den andra, och inom en qvarts förlopp voro alla hans fredriksdorer försvunna i bankörens kassa. Då vicomten sålunda var plockad, reste han sig, utan att förråda den minsta sinnesrörelse; han bad helt lugnt chevaliern ursäkta, att han ej