Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1855, sida 2

— Åh, det är icke annat, svarade postbudet tvekande, än att det har kommit ett bref till herrn från Neuwied. Postportot belöper sig till fyra silbergroschen, och herrn har just icke för ögonblicket så mycket penningar . . . . på sig. — Hvarföre sade ni icke det straxt? utropade fransmannen och upptog hastigt några småmynt ur fickan. Men Aloisius höll hans hand tillbaka. Neeöj, yttrade han med bruten röst; jag har hvarken denna summa på mig . .. eller annorstädes. Jag skall ej kunna återbetala er den, min herre! — Nej, det tror jag mycket väl, alldenstund jag är skyldig er likaså mycket . . . och mer tilll sade Roquincourt med den naturligaste ton i verlden. Var så god och tag pengarne, min vän! Som brefvet är ifrån Neuwied, är det väl från er mor eller syster. Han hade emellertid betalt postbudet, som aflägsnade sig, och gaf nu brefvet åt Barker. Denne förmådde ej tacka honom; men han öppnade brefvet och genomläste det hastigt. Allt eftersom han läste, antogo hans unletsdrag ett allt vemodsfullare uttryck, och slutligen upphörde han att läsa samt snyftade högt. — Har ni erhållit någon obehaglig underrätI telse? frågade chevaliern, som gått ett par steg