förtvislade tillstånd, som till och med förlamar menniskans vilja att söka någon räddning. Chevaliern kände Barkers olycka uti dess helhet: hvar gång han mötte honom i trapporna, frågade han honom deltagande, huru det gick, och om hans förhoppningar ej ginge i fullbordan; men då han icke sett honom på många dagar, visste han icke, att den unge mannens sista hopp var försvunnet lik en dimma, soch att han befann sig i den största nöd. Då han en dag varit ute för att undervisa, träffade han, vid sin hemkomst, Aloisius i portgången tillika med postbudet, som hade ett bref i handen. Den unge mannen såg på det med tåruppfyllda ögon, men tog det icke, och det såg ut, som postbudet icke rätt visste hvad det skulle göra. Chevaliern stannade och tilltalade Barker i en välvillig ton, som tydligen tillkännagaf hans önskan att lära känna orsaken till den sörlagenhet, hvaruti han befann sig. Aloisius lätsade ej förstå honom; men postbudet såg på Roquincourt och sade: — Emedan denne herre är en af edra be! kanta, skulle han kanhända kunna hjelpa er ur er förlägenhet! — Hvad handlar det om? frågade chevaliern ifrigt.