Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1855, sida 2

Då Hubert på eftermiddagen med klappande hjerta inträdde i fru Rosenbergs boning, hade frun gått ut och han befann sig allena med Fanny. Hon hälsade honom välkommen och började ett samtal, som hon dock nästan sjelf måste hålla vid makt, ty Hubert var tyst och tankspridd. Hans känslor öfverväldigade honom, och modet svek honom. Slutligen afstannade samtalet och Fanny började ifrigt sy, i det hon emellanåt kastade en förstulen blick på Hubert och till sin ledsnad upptäckte att han såg lidande ut. En suck undslapp henne ovilkorligen; Hubert såg upp, deras ögon möttes; då tyckte Hubert sig erhålla nytt mod, ny kraft, han skyndade bort till henne, fattade hennes hand och bekände för henne sin kärlek. Fanny åhörde honom med en lätt darrning, men lät henom behålla sin hand. Ett ögonblick derpå sjönk hon till hans bröst, och förbundet för lif och evighet var slutadt. Man kan föreställa sig hvilken glädje denna afton rådde inom den Rosenbergska familjen; der talades ej mycket, ty enhvar kände att hjertats sanna lycka mer ligger i tanken än i ordet. Då Hubert följde Löwberg hem, sade han, i det de skiljdes åt: — Ja, vi draga besynnerliga slutsatser; vi hafva många sällsamma ider i vår ungdom; I rastlöst och utan mål storma vi framåt, men