Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 april 1855, sida 1

Bosen på Heden. Novell af M. Giörup. Öfversåttning från Danskan. (Forts. fr. N:o 95.) — Men, pappa lille, ur konstnärlig synpunkt kan Biochs beteende utan tvifvel försvaras. — Jag förstår mig icke annorlunda på konsten, än att jag njuter den och använder den såsom själsstärkande medel mot hvardagslifvets trivialitet; jag är ingen kritiker, som asgnager köttet för att få se benen; men jag tror mig dock kunna våga påstå, att konsten aldrig fordrar dåliga medel för att nå till mälet, ty i så fall måste den ju sjelf vara dålig. — En målare begagnar originaler och hvarför kan icke en skådespelare äfven göra det? Mången utmärkt skådespelare har maskerat sig ester bekanta personer, det vet hvar och en, och ingen fördömer det. — Ja, tog Hubert till ordet, de äro äfven till en viss grad berättigade dertill. Om t. ex. en skådespelere på en offentlig kaff råkar en man med vissa egendomligheter, har han natur-! ligtvis rätt att tillegna sig dessa, i det han tillika uppfattar dem på sitt eget sätt; se, det är sann konst, men att slafviskt kopiera en person är blott ett plagiat efter naturen. — Men, invände Therese, Bloch spelade ändå sin roll bra i aston. I — Det är möjligt, och det var emedan han här hade något att gå efter; men i andra stycken, der han sjelf skall skapa något, fattas ofta det vigtigaste: uppsinningssörmäga. I — Hör på, sade grosshandlaren, det är ett verkligt nöje. att höra hur lugnt ni sitter och talar om denna sak, liksom rörde den alldeles icke er sjelf, ehuru jag är öfvertygad att i morgon folk som möter er på gatan skall vända sig om och se efter er. — Usch ja, jag vill bestämdt icke gå mer med er öfver gatan då det är ljust, sade Therese leende. Stokerg kastade en sträng blick på sin dotter och hon nedslog rodnande ögonen, i det hon inom sig kände att hon gått för långt och måhända sårat, Hubert drog en djup suck,