odåttre; ITITaITC 92 HAr II. BKO per last; Råg in loco Rdr 133 Ct. pr d:o. —— Våra läsare torde erinra sig, att en insändare nyligen i Hand. Tidn. varnade svenska arbetare att följa de uppmaningar eller, såsom de kallades, värfningar, som här bedrefvos, för att locka tjenstesolk öfver till Danmark. Oaktadt de uppgifter, som gåfvo stöd åt dessa varningar, voro lemnade af en trovärdig person, som sade sig hafva fått den utur god källa, misstänkte vi genast, att skildringarne voro ösverdrisna. Den tanken ligger ock nära till hands, att våra godsegare i Sverge icke se med blida ögon, att deras arbetare söka sig en annan och bättre marknad för sina arbetskrafters användning, och att de derföre söka genom mörka teckningar afhålla dem ifrån utvandringar, hvilka stämplas såsom äfventyreri, Åc., då derigenom, åtminstone i tidernas längd, arbetslönerna i Sverge måste komma att stiga. Likasom den ifrågavarande ins:n varnat för utvandringar till Danmark, har en förs:e i Wermlandstidningen klagat mycket öfver utvandringarne till Norge, sökande visa huru derigenom ökad fattigd.m uppstår, i det de utvandrande arbetarne förstöra sina arbetsför tjenster och lemna hustrur och barn åt kommunerna, 0. s. v. Mer än en gång har förf:n af dessa rader, vid stora allmänna sammanträden mellan egendomsägare på landet, anropat dem att behjerta sina arbetares betryckta ställning och söka bereda dem bättre ekonomiska villkor, dels genom ökade arbetsförtjenster, dels genom öppnandet åt dem af tillsalle att bereda sig och de sina en sramtid af mera oberoende och sjelfstandighet, hvilket sednare mål kunde vinnas derigenom att der s. k. jordtorpare finnas, dessa förvandlades till arrendatorer på ett visst antal, eller ock försäkrades om ersältning för de förbättringar de gjort å sina lägenheter, derest de oförtänkt uppsades till afflyttning, m.m. Man underlät ej heller vid dessa tillfällen, att visa hurusom eljest, derest jordagarne ej ville taga sina arbetares välfard mera i betraktande, utvandringarne skulle så tilltaga, att det öfverflöd på arbetskrafter, som mången ansåg finnas i Sverge och hvaröfver man i sin fåvitsko klagade, såsom källan till all nöd och fattigdom, snart skulle förvandlas i brist på samma arbetskrafter, hvaröfver man skulle komma att klaga ännu mer. Det är en glädje att veta, att sådana erinringar vunnit gehör hos mången ädelsinnad och upplyst jordägare och att på mer än ett ställe det blifvit ett af de allvarligaste föremålen för husbönders omsorger och sträfvanden, att till ömsesidig belåtenhet ordna förhållandena med deras arbetspersonal. Men det gisves ock många, och tyvärr torde de ännu utgöra flertalet, som anse att de ej äga några andra förbindelser till sina arbetare, än att lemna dem den lön, som dessa kunna betiaga sig, och att det vore en dårskap att ej taga arbetskraften, likasom hvarje annan Yara, till möjligast billiga pris. Konkurrensen, menar man, måste såväl i ena som andra fallet vara det enda prisbestämmande. Antagande den sednare satsens giltighet, blir det en uppgift för dem, som nitälska för arbetsklassens välfärd, att söka bringa konkurrensen till dess fördel, under det den förut varit uteslutonde till jordägarens eller husbondens. För detta ändamål äro utvandringarne ett af de verksammaste medel. Då arbetaren i andra länder kan förljena mera än i hem. landet, drager han ut för att utbjuda sitt arbete på den förmånligare marknaden. Detta är en konkurrensens nödvändiga följd, och då man fordrar dess giltighet i ena fallet, bör man väl ock göra det i det andra. Men handlar man häremot, söker man genom allehanda hinder, såsom passförbud, m. m., försvåra för arbetaren möjligheten att göra sig sin arbetskraft på bästa sätt till godo, så gör man ett ytterligare ingrepp i hans redan förut föga respekterade äganderätt. Efter dessa förberedande erinringar, af hvilka vi öfverlåta åt hvar och en att draga de lätt funna sluffoljderna, vilja vi meddela en insänd uppsats, till svar på den föregående, hvilken synes vara ganska upplysande, om den