Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1855, sida 1

En half timma sednare var han hemma i sin boning. Knappt hade han stigit upp morgonen derpå, innan Lövberg inträdde och helsade honom välkommen. Läkarens ansigte strålade af fröjd och han var vid serdeles godt humör. Hubert å sin sida återsåg med glädje sin gamle vän, då han hoppades att genom honom erhålla underrättelse om hur det stod till hos Rosenbergs. — Du förundrar dig öfver att se mig hos dig så tidigt, sade Löwberg, men orsaken är den, att jag längtar att få berätta dig en nyhet, nemligen: att jag är förlofvad. — Förlofvad! ropade Hubert och sjönk tillbaka på stolen. Hans misstanke om en förbindelse mellan Löwberg och Fanny vaknade med förnyad styrka, och med återhållen andedrägt lyssnade han efter hvad läkaren vidare sade. — Ja visst; förlofvad med en god vän till dig, ett fruntimmer, hvars bekantskap du gjort derborta på Jutland. — Dock väl aldrig Fanny Rosenberg? frågade Hubert med darrande röst och stirrande ögon. — Nej, nej, men med hennes mor. — Med frun? utropade Hubert, gladt öfverraskad, störtade upp, fattade läkarens hand, som han tryckte i det han fortfor: — Jag lyckönskar dig af hela mitt hjerta. — Kors, jag tror min själ du menar allvarsamt, ehuru denna förbindelse är knuten af kärlek, som du ju hatar värre än pesten. — Hvad säger du! Nej, den tiden är förbi, då jag var en så ömklig och eländig dåre. Dina påståenden äro och skola alltid fortfara att vara de riktiga. Kärleken är lifvet, är verkligheten, är det enda sanna här på jorden. — Du har ju blifvit helt och hållet förvandlad! sade läkaren öfverraskad. Jag tror knappt mina egna öron. Du skulle väl aldrig ha gått och förälskat dig i en jutsk skönhet, hvarpå der lärer finnas god tillgång? — Nej, nej, någon sådan har ej sangslat mig; men der borta på Jutland har likväl lifvet först uppgått för mig. Med hvilka känslor reste jag ej dit, och med hur olika återvänder jag icke! Natur! du är min gudoml säger den ododlige Shakspeare; ja, en gudom herrlig och stor, evig och oförgäng lig är den; den grubblande anden ger den ljus, det sörjande bjertat tröst, och den lättsinnige låter den känna lifvets allvar och det närvarandes förgänglighet. — Ju mer du talar, desto mer förvånas jag. Du talar Ändtligen gled fartyget in på redden, och snart lade det till. — — — — —ö — — — —