Styckegods. Guldservicen på Stockholms Slott. Jti ett af de förtroliga bref till lilla kusin, hvilka mellanåt stå att läsa i Postoch Inrikes-Tidninar, förekommer en beskrifning på den praktfulla estvåningen i kongl. slottet och den derstädes sistl. Carlsdag af DD. Majestäter anställda lysande balen. Bland annat heter det: Parad-buffeten, som på stora ester (alltsedan våningen vid H. K. H. Kronprinsens löga förmälning 1850 första gången öppnades) är uppställd uti stora galleriet, ådrager sig allas uppmärksamwet för den s. k. guldservicen, som på densamma beinnes. Denna bordservice, af silfver men rikt förgyld, ;verskrider i vigt 20,000 lod och i värde samt i arpetets skönhet och konstrika ciselering allt dylikt i vårt and. Hvarje piece bär numera svenska riksvapnet och servicen tillhör svenska kronan. Dess historia är i korthet sagdt denna. Drottning Lovisa Ulrika förde honom med sig från Preussen såsom hemgift och han var då försedd med Preussiska vapnet. Hon skänkte honom sedermera till sin yngste son, prins Fredrik Adolf, som längre fram nödgades i R. St:s bank belåna den, fastän icke under sitt eget namn. Prinsen dog och servicen afglömdes; hos bankofullmäktige förekom flera gånger frågan, huruvida icke denna, längesedan förfallna pant, hvars rätte ägare ingen kände, borde nedsmältas och användas till mynt. Under de sista åren af Carl XIII:s regering kom en dylik öfverläggning till denne kungs öron, och han igenkände genast, att servicen tillhört hans mor och bror. Emedan ständerna vid prinsens död åtagit sig att betala hans skulder mot vilkor att hans tillgångar staten tillfölle, afläts en befallning till statskontoret att af banken inlösa panten, och servicen kom sålunda bland det kronan tillhöriga silfver, som vid regerande konungens hof alltid begagnas. Men denna service blef här åter färgäten, och stod i silfvermagasinet obegagnad under hela konung Carl Johans regeringstid, samt framdrogs händelsevis ur mörkret först vid inventeringen 1844. Det utsökta arbetet var för mycket skönt att icke väcka beundran; men dels var servicen endast beräknad för framfarna tiders sed, då kongl. personer allena bespisades vid kongl. taffeln, så att han, för att i våra dagar kunna begagnas, borde i åtskilliga delar tillökas, dels var det icke egentligen lämpligt att ett främmande vapen qvarstod på svenska kronans tillhörighet. På dessa anledningar gåfvos ock de i detta afseende nödiga befallningar, och framl. Möllenborg erhöll uppdrag både att göra de nya pjeser som selades och att omförgylla alltsammans, hvilket verkställdes med en kostnad (för H. M. Konungens privatkassa), som ensam för sig motsvarade en liten förmögenhet, oaktadt metallen, hvilken togs af kronans eget förråd, icke behöfde inköpas. Efter den tiden har servicen begagnats till bords vid ett och annat tillfälle, t. ex. vid främmande sändebuds mottagning. Så skedde äfven vid amiral Napiers besök förlidet år, och det är denna service, man sett afbildad på de teckningar, som Illustrated London News gifvit i anledning af amiralens audiens å Stockholm slott. Godt svar. Kyrkoherden F. i W. var utomordentligt välgörande, och lät aldrig någon gå ifrån sig utan hjelp. Hade han icke penningar, så gaf han de fattiga af sina klädesplagg. Detta sista tyckte hans hustru icke om, ty mannen gaf bort sine numrerade skjortor och strumpor, och detta gjorde alltid oreda för den beskedliga hustrun, när hon skulle hålla reda på hans persedlar. En dag såg hustrun en slarfvig tiggare g förnöjd ifrån prestens studrkammare, hvarför hon skyndade sig att efterse linneförrådet. Hon upptäckte straxt hvad som var borta, och sade i en förebrående ton: käre man, nu har du gifvit bort igen ett par af dina strumpor, och det just af dem, som voro särdeles goda. — 14, kära hustru, svarade presten lugnt, dåliga hade stackarn sjels. Barnamord I Hindostan. I Penschab, eller fem strömmarnes land, herrskar ännu den rysliga seden att mörda alla flickebarn. Morden verkställas dels genom qväfning med kogödsel helgad genom sin doft dels genom utställande, ja på vissa orter till och med genom att begrafva de späda varelserna lefvande. Enligt hvad Friend of India försäkrar finnas hundratals familjer, som i många menskoåldrar aldrig lemnat något flickebarn lefvande och dock är det blott högmodet som drifver till denna förfärande grymhet. Det är nemligen en sed att, då en dotter borigiftes, bör hon medföra en betydlig hemgift, och som sönerna, hvilka bibehålla familjenamnet, på sådant sätt erhålla intet, har man påfunnit flickebarnens undanrödjande. Samma ohyggliga sed finnes äfven i Radschputans, till och med bland Mohamedaner-stammar. Major Edwards skrifver från Multan: Då en moder af Vediskasten blifvit förlöst, skyndar barnmorskan att förkunna de utanför stående slägtingarne, hvad kön barnet tillhör och är det ett gossebarn gratuleras föräldrarne; men i annat fall utlemnas den späda varelsen att antingen försmäkta i den brännande solhettan eller föras uppåt bergstrakten för att frysa ihjäl. Engelsmännen, ehuru landets herrar, hafva ännu ej på långt när kunnat afstyra dessa ohyggligheter, oaktadt de största ansträngningar och kärleksrikaste bemödanden, synnerligast af generalståthållaren markisen af Dalhousie.