första gången utan något vänligt småleende, och majoren brummade förskräckligt på sin betjent. Det var den sista natten som Hubert hvilade på Höjborg; morgonen derpå skulle han resa. Samma afton hade det varit slotteröl på gården och musikens toner ljödo ännu upp till honom, Han lyssnade ett ögonblick derpå samt vände sig derefter om för att sofva eller drömma om henne, som sysselsatte alla hans tankar. Vädret var rått, en kall vind tjöt sorgligt kring de gamla murarne. Musiken tystnade efterhand, men deremot lät ugglan emellanåt höra sitt hemska skri. Något liknande ångest eller en rysning öfverfor Hubert, han kunde ej rätt göra sig reda för orsaken dertill, och ovilkorligt rann honom i tankarne den dröm han haft då han första gången sof under Höjborgs tak. Af fruktan för att en dylik skulle förnya sig, låg han vaken och det var honom omöjligt att falla i sömn. Detta tillstånd är ett bland de plågsammaste hvari man kan vara försatt. Tankarne äro ej rätt klara, de halka stundom undan, och då man föresätter sig att tänka på något riktigt angenämt, kan man vara säker på att innan man vet ordet af, är man inne i en eller annan tråkig händelse, som först förjagas derigenom att man vänder sig åt andra sidan. Emellanåt slumrar man till hälften, tilldess något ljud kommer en att väcka till och se sig omkring, och sedan man öfvertygat sig att det ingenting var, börjar samma tråkiga tillstånd ånyo.