Fru Rosenberg och hennes dotter togo nu assked af den ej litet öfverraskade Hubert, hvilken de uppmanade att besöka dem ester sin återkomst till Köpenhamn; derpå lemnade de honom ensam med sina tankar, som ej voro af någen glad art. Af det föregående samtalet drog han den slutsatsen att hans vän Löwberg måhända älskade Fanny. Han påminte sig modrens ord, det intryck de gjort på Fanny, och dennas rodnad. Vidare kom han att minnas de ord Löwberg en afton sagt honom på Alleenberg, att det ej låge något underligt i om en 60:års man gifte sig med en 20:årig flicka, och detta lät han nu vara ett ovilkorligt utbrott af sin rivals känslor, ett indirekt försvar för dem. Svartsjukans qval kommo öfver honom och fattade honom så våldsamt, att han stampade med foten i ljungen och förbannade allt, sig sjelf, sin kärlek och hela verlden. Småningom blef han likväl lugnare, han öfvervägde nogare sin ställning och hoppet framskymtade efterhand, dock ej såsom fordom likt ett träd med löfrika grenar, hvilka öfverskuggade hela hans framtids lif, utan likt ett litet grässtrå, som sjelft behöfde skugga. Utan att sjelf veta hvar, sprang han omkring i nejden och hemkom först sent på aftonen. Då han träffade sin onkel, tillkännagaf han för honom sitt beslut att resa med möjligaste första. Majoren ville ogerna mista sin systersons sällskap, vid hvilket han nu blifvit van, och bad honom stanna qvar ännu en månad, men Hubert var obeveklig; den trakt, der hvarje fläck påminte om henne, skulle blott öka hans qval då hon var borta, och lifvet syntes honom endast då drägligt när han inandades samma luft som Fanny. Hojborgs invånare ätskiljdes denna afton för