den just uttryckte mina tankar. Den som likt den der sjöman, nen kunde resa lycklig, älskad och glad ut i den vida verlden! — Men ni är ju ej bunden af något. — Jo, jag har i hemmet funnit en ros, som midt under Nordens vinter likväl framtrollar en vår i mitt hjerta. Väl är heden mörk och kal; man säger att den ej frambringar någon blomma, men jag har dock der funnit lifvets bästa ros. Ser ni den mörka punkten der borta vid horizonten? Det är en flock vilda foglar som tåga bort; fordom skulle jag med blicken och med en suck hafva följt deras vandring och önskat mig vingar för att kunna åtfölja dem; men nu tänker jag: flygen, j vilda foglar; uppsöken er ett bättre hem medan vintern döljer den sköna jorden och blomman slumrar under mullen; här är likväl godt och skönt. Tanken fäster sig ej längre med beundran vid den oändliga naturen, den drager sig tillbaka till sig sjelf, och finner kärlekens varma och herrliga land. Hubert tystnade. Han såg på Fanny, som vändt sig bort, och han märkte att det afgörande ögonblicket nu var kommet, då han stördes af en tredje person: det var fru Rosenberg. Hon hade gått hastigt och såg något upprörd ut. Sedan hon helsat på Hubert, sade hon till sin dotter: — Jag har sökt dig länge, och måste nödvändigt tala med dig. Jag har fått ett bref från doktor Löwberg, och efter all sannolikhet resa vi redan i morgon till Köpenhamn. — Huru? — Jag har fått mycket vigtiga underrättelser, som röra både dig och mig. Fanny såg ett ögonblick på sin mor, rodnade och svarade: Jag följer med genast.