gen af 1854, sade han i sitt tal: , Europa kan icke längre hysa något tvifvel om att Erankrike, då det drager svärdet, gör detta emedan det är tvunget dertill. Europa vet, att Frankrike ej hyser den ringaste skymt af förstoringsider. Det vill endast och allenast motsätta sig farliga ingrepp. Dessutom är, jag säger det gerna högt, eröfringarnes tid oåterkalleligt förbi, ty en nation kan numera ej blifva ärad och mäktig, derigenom att den utvidgar sitt områdes gränser, den kan endast bli det derigenom, att den ställer sig i spetsen för de högsinta iderna, att den öfverallt gör det rättas och rättvisas herrävälde gällande. Denna högtidliga förklaring qvarlemnade ingen ovisshet öfver krigets karakter; den medgaf intet misstroende rörande franska och engelska regeringarnes afsigter. Det var ocksä, då Tyskland lat tillsråga oss hur längt vi ämnade gå, lätt för hr Drouyn de Lhuys att, i förening med lord Clarendon, i kejsarens namn svara derpå, i sin minnesvärda not till hr de Bourqueney, i det han uppställde de allmänna vilkor, på hvilka de allierade makterna vore villiga att underhandla om fredens återställande. Dessa vilkor omfatta hvad man kommit öfverens att kalla de fyra punkterna. (Forts.) er er en er rn rr rn tra FaR sr RAR Aer rna RR erR RR ERRIN