Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1855, sida 1

ligt förlägen: hon öfverdref faran, emen, tänkte hon, Ådesto intressantare blir den ju. Emellertid passade huspigan upp och hörde hvad som talades. Begagnande ett ögonblick då man ej behöfde henne, skyndade hon ut i köket för att rapportera förhållandet för et! par drängar, en ladugårdspiga samt tvenne andra pigor i allmänhet samt sin fästman isynnerhet. Den sistnämnde tjenade hos presten och hade i afton infunnit sig på Höjborg för att hälsa på sin fästmö. Men i samhället finnes bland alla klasser men. niskor, som hafva en afgjord förkärlek för att löpa med nyheter. Få de fatt i en sådan, så ha de ingen ro, utan springa omkring till alla sina bekanta för att berätta den. Arbete, göromål, allt kastas åt sidan, på det nyheten må blifva spridd, och det är alldeles såsom en anstrykning af den evige judens van: Idringslust kommit öfver dem. Jeppe hörde till detta antal. Skyndsamt tog han afsked af sin fästmö och sprang det fortaste han förmådde bort till prestgården. Fanny hade i skymningen länge setat och fantiserat på pa storskans gamla och något förstämda sortepiano. Hon hade tänk på många saker och ting, och äfven på Hubert. Hon hade till stått för sig sjelf, att hon tyckte bra om honom, att det fanns något intressant hos honom, och att hon gerna snart åter skulle vilja tala med honom. Det hade emellertid blifvit mörkare oct mörkare, och hon började bli orolig öfver modrens och tanten: långa dröjsmål. Hon gick in till pastorn, som satt vid en stu derlampa och läste i en afhandling, samt meddelade honom sir farhåga, men han svarade att han alls icke hade reda på de der, och att de troligen snart skulle komma. Detta lugnade icke Fanny, som skyndade ut för att lyssna om hon ej skulle få hörde länge väntades röster, men hon hörde endast vindens sus trådtopparne och en kråkas hesa kraxande. Hon började bl helt ängslig, lät tända ljus och frågade husfolket om ingen a dem visste hvart deras matmor gått hän, men alla voro like okunniga härom. Fanny sände då ut en dräng för att leta eftei de saknade, men han hade ännu ej återokmmit, då Jeppe i and lös hast kom ilande in med sin stora nyhet. Man kan föreställa sig Fannys förskräckelse. Hon måste stödja sig mot soffan för att ej falla omkull. Jeppe sade väl latt damerna voro räddade, men han berättade deras missöde så som om de varit i en förskräcklig fara och Hubert gjort under kverk för att rädda dem, samt kom Fanny att tro, det de half lislösa blifvit förda till Höjborg. Hon befallde genast att spänn: för vagnen, hvilken tillsägelse Jeppe med nöje åtlydde, då har