Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1855, sida 1

AA — —. rRosen på Heden. Novell af N. Giörup. Öfversåttning från Danskan. (Forts. fr. N:o 91.) Hans förvåning och nyfikenhet ökades, och ett par raska årtag förde honom bort till farkosten, der han mottogs med oräkneliga tacksamhetsoch glädjeyttringar. Till sin förvåning upptäckte han, att båtens besättning utgjordes af pastorskan och fru Rosenberg. Då det emellertid nu icke var tid till en förklaring, band han deras båt vid sin och rodde i land. De båda fruntimren voro mycket medtagna af köld och förskräckelse, hvarför han inbjöd dem att ett ögonblick stiga in på Höjborg, som låg icke långt borta, och der de kunde hvila ut samt sedan blifva hemskafsade. Efter några invändningar emottogs detta anbud och man begaf sig åstad till Höjborg. Under vägen erhöll Hubert utförlig upplysning om orsaken till hela olyckan. Båda fruntimren hade gjort en lång promenad. De hade blifvit trötta, och då de voro i närheten af en liten å, som hade sitt utlopp i sjön, och hvari prestens båt låg, hade de satt sig i denne för att hvila. Båten hade gått loss, och då åror och segel sörvarades hemma, på det ingen obehörig skulle begagna båten, sågo de sig plötsligt gilna till pris åt ödet och böljorna, hvilka blefvo högre och högre, allteftersom de kommo ut på sjön. De hade båda ansett sig fullkomligt förlorade och börjat ropa på hjelp, hvilket Hubert lyckligtvis hört. Han sade dem att de i sin ångest ansett faran för större än den var, men de ville ej tro honom i detta afseende och öfverhopade honom med tacksägelser, alldeles som vore han deras lifs räddare. Major Riis blef ej litet öfverraskad, då han fick se det oväntade sällskap, som hans systerson medförde till hans tysta borg. Damerna skyndade att berätta honom orsaken dertill, och han svarade, att han vore sin systerson och ödet mycken tack skyldig. Då aftonmåltiden var uppdukad, bjöd han dem att deltaga deri, och snart var ett litet muntert sällskap samladt i Höjborgs matsal. Fru Rosenberg skrattade nu åt sin förskräckelse, och pastorskan genomgick ännu en gång sakens detaljer, dervid ej underlåtande att så oaslälligt prisa Hubert, att denne blef verk