Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1855, sida 1

tillika var kusk och således ännu en gång kunde så tillfalle att råka sin käresta i aston. Derpå skyndade Fanny med sitt budskap in till sin onkel och bad honom genast följa med. Pastorn sattade sörst icke sammanhanget, som dock slutligen syntes bli honom klart. Han störtade ut efter sin hatt och sin öfverrock, medan Fanny skyndade att påtaga sin kappa. Vagnen höll framför dörren, man steg uti, och nu bar det af i flygande fart till Höjborg. På vägen talades ej mycket, och Fannys lilla hjerta öfverströmmade af tacksamhet mot Hubert, öfver hvars hela person, i hennes ögon, genom denna aftons händelser, kommit ett ridderligt och romantiskt skimmer. Hennes mor var för henne det dyrbaraste här på jorden och hon hade blifvit räddad af honem; hvad voro de derför icke båda skyldige honom! Fanny bad en kort bön till Gud för modrens räddning, och glömde ej deri hennes räddares namn. På Höjborg satt det derstades samlade sällskapet inbegripet i ett lugnt och trefligt samtal.Hubert hade för fru Rosenberg omtalat sin bekantskap med doktor Löwberg och kapten Raa, och ett lifligt samtal hade uppstått mellan dem om dessa båda personer. Isynnerhet tycktes fru Rosenberg mycket intressera sig för läkaren, hvarför Hubert berättade månget litet karakteristiskt drag af denne man, som han öfverhopade med ett utan tvifvel välförtjent beröm. Men medan samtalet var som bäst i gång, öppnades dörren och Fanny inträdde med bekymret måladt i alla sina anletsdrag, och efter henne följde pastorn i nattrock och morgontofflor. Då de fingo se den sistnämnde, utbrusto alla i skratt. Fanny vände sig öfverraskad om och gjorde ovilkorligt detsamma, medan pastorn med tankspridd mine frågade: — Här har ju någon varit i vattnet? — Men, min käre man, hur ser du ut? sade hans hustru förtretad. . . — Min bästa hustru, det fågnar mig att du ej är drunknad. — Ha ha ha, herr pastor, det är mycket förnuftigt gjordt af er, att ni behållit tofdorna och nattrocken på, det skyddar mot nattkylan, skrattade majoren. Linsann, sade pastorn och betraktade sig med mycket lugn, har jag icke i brådskan, då jag for hemifrån, glömt att byta om kläder. — Men, min bäste man, det är ju en förolämpning mot sällskapet att infinna sig i en dylik opassande drägt. (Forts.)