belades med kyrkans bann, 200 dukaters plikt och upplagans konfiskation. Likväl utgaf en bokhandlare i Milano, Manutiano, detta verk redan samma år, och det redan innan Barnaldos Tacitus utkommit. Han hade nemligen bestuckit en af arbetarne vid tryckeriet. — Kejsar Maximilian I förlanade äfven ett rhenskt bolag ett dylikt privilegium; till ett fullkomligt förbud synes då för tiden ingen hafva kommit. kuppen. Det var en Mejdag; en frisk, lifgifvande sol brann, klar som ett rent bjertas första kärlek, öfver jorden. Björkarne utbredde redan sina ljusgröna blad och kring om dem i gräset täslade Anemone Nemorosa och Primula Veris om att kyssas af solstralarne. Jag stod vid ett öppet fönster och såg ut på den nyfödda grönskan, den omkring mig allt mer och mer vaknande naturen. Jag kände, att menniskobjertat äfven har sin vår, sommar och vinter, att det, liksom naturen, kan blifva varmt och kallt mer än en gång jag ville alldeles. icke gifva de poeter rätt, som påsta, att menniskohjertat har blott en vår. Så länge det finnes något stort, skönt och herrligt på jorden, hvarför det kan klappa, så länge hoppets sel förmildrar den understundom hårda verkligheten, så länge det ännu har någon ljuf, ouppfylld längtan, vet det icke af vinter. Menniskohjertat är en verld, icke någon verlsdelI det, liksom på jorden, finnas både heta, kalla och tempererade zoner. Der finnas vulkaner och glacierer; de förra slockna sällan förrän verlden (bjertat) förgås; de sednare smälta bort, ju högre den eviga kärlekens sol stiger på himlen. Det är glaciererna i hjertat, som förorsaka, att vi ibland äro så kalla, så likgiltiga för våra medmenniskor, och när lifvet, framtiden ligger mulen och dyster framför oss, är det lavan från bjertats vulkaner, som under sig begrafver hoppets leende nejder. Med själen full af dylika ideer, som hvarje menniska kan hafva, stod jag vid fönstret, der snart mina tankar och ögon togo en annan rigtning. De föllo ovilkoriigen på barnen, en hel mängd både lockiga och icke-lockiga barn, som lekte herrskap ute på den gröna planen. Börden syntes icke hafva några företräden, ty herremannens son gifte sig med betjentens dotter; sådan hon var, barfotad och trasig, kallade hela sällskapet henne ÅFriherrinna och det var hon äfven, i detta ords falla mening; ty icke ens boken tog henues dagar i anspråk. Mjölnarens son gifte sig med en liten fröken, och så reste det ena herrskapet till det andra på besök. Min tanke hoppade öfver några år, huru var icke då allt förändradt: Fröken skiljd från sin lille ungersven, var då presenterad på hofvet; mjölnarens son hade öfvertagit sin faders sysselssättning; betjentens dotter var en underordnad tjenarinna i herremannens hus och borstade sin förre, adlige älskares stöflor; ingen af alla de små varelser, som nu lekte i den fria naturen, skulle då tänka att det gick så fritt till i verlden; alla skulle underkasta sig förhållanden i lifvet. — Högmod, fördom och dårskap, dessa oöfverstigliga barrikader på mensklighetens tummelplats, skulle då skilja dem alla: ainsi va le monde; men icke alltid, icke evigt; der skall blifva en tid, då öfver hela jorden, alla tungor skola ära en Gud, och intet annat adelskap skall erkännas än det, hvarpå menniskan bär fullmakt i sitt hjerta. Då som nu, skola finnas tjenare och frie, men de skola alla vara bröder, alla vara menniskor. Denna tanke lugnade mig, och i det jag drog mig tillbaka för att fortsätta mina betraktelser i den lycksaliga ensamheten, varseblef jag — en spindelväf under takåsen. Spindeln var borta — kanske derföre att hans väf var färdig och han fyllt sitt lifs ringa bestämmelse. Men en puppa hang der. Kanske, tänkte jag, sofver en liten fjäril i densamma, omedveten om den herrliga verld, som finnes utom honom. Och de lekande barnen varseblefvo äfven puppan; de ville slå ned den. — Nej, nej, låt benne sitta, bad mjölnarens son, en pilt, hvars här liknade mahnen på ett ungt lejon, och i hvars ögon afspeglades en skarpsinnig själ, låt henne sitta; det blifver en fjäril af henne med tiden. — En fjäril! ropade alla. — Ja, en fjäril med skimrande vingar, endast ni låter henne vara i fred. Och puppan fick vara i fred. Ofta såg jag gossen under sina fristunder komma att se om henne. Det gick så längsamt med förvandlingen, ty hon hade ingen sol; icke en enda stråle hittade in under taket. Våren gick, sommaren kom. Naturen hade färdigskrifvit hela sitt blomsterspråk; fjärilarne flögo om hvarandra på de leende fälten; det kunde icke falla någon af dem in, att inunder takåsen satt en liten skapnad, som blott väntade på solsken, för att blifva som en af dem. Det blef höst. Ängens hö såg jag bergas; lindarnes blad hvirflade kring fönsterrutorna. Gossen kom äter för att se om puppan. Han fann tvifvelsutan nöje i att följa en fjärils utveckling. Jag öppnade fönstret för alt yttra några ord till den lille naturforskaren, som syntes mig kunna blifva större med tiden. Bäst som jag stod och bygde luftslott för hans framtid, kom en stormil, slet puppan ur spindelväfven och blåste den in på mitt bord. Jag öppnade den trånga svepningen och fann derl en skepnad, ämnad till fjäril, men — han hade, i brist på sol, icke nätt sin fullbordan. Han hade frusit bort innan sommaren kom. En tår föddes i gossens uttrycksfulla öga; jag vet icke hvarföre. Det finnes mången puppa i menskligheten, som, i brist på solsken, fryser bort. En bedröflig rättegånvgtehistoria. Vid ett af assisrättens i departementet Dordogne senaste sammanträden har uppmärksamheten varit ifrigt spänd på en rättegång rörande ett falskt vittnesmål, hvilket för flera år tillbaka hade ådragit en för mord, stöld och mordbrand anklagad skollärare det förfärliga straffet att blifva underkastad tvångsarbete för lifstiden; af nyligen uppdagade förhållanden tycktes det emellertid, som om han varit oskyldig till dessa brott. — Vid tiden, då ofvannämnda dom blifvit fälld, hade verkligen den då tjugofemåarige Lesnier — så var läraren namn — blifvit tillika med sin fader ställd till rätta inför assis-rätten, anklagad för mordbrand, stöld och dräp. Ett vittne yttrade, att han under loppet af natten blifvit med våld sasthallen af sadren och sonen; ett annat vittne förklarade likaledes, att den yngre Lesnier meddelat honom atskilliga högst blottställande förtroenden, och dessa sammanlagda anklagelser hade till följd, att den olycklige unge mannen dömdes till tvångsarbete på lisstid. Fadern blef emellertid frikänd och har nu under sju ärs tid oupphörligt forskat och ransakat, och efter hvad det tyckes, hafva hans forskningar blifvit krönta med framgång. Begge de personer, som hade uppträdt i egenskap af vittnen emot fadren och sonen befinna sig nu i rättvisans händer, tillika med