allierade regeringarnes omsorg insåg och sörstod att undanröja. Ännu en omständighet gjorde det nödvändigt att tillsvidare besätta Gallipoli. På den tid då expeditionen afgick, d. v. s. i April 1854, frågade man med bekymmer, om våra stridskrafter skulle anlända nog tidigt för att betäcks Konstantinopel. Ett desensiv-krig syntes då mera sannolikt, än ett offensiv-krig. Det ottomaniska rikets integritet var hotad, ja redan sårad, och vi ville försvara och återeröfra den. Ett nederlag för Turkarne vid Donau kunde på tre dagar föra Ryssarne till Balkan och för dem öppna vägen till Konstantinopel. Besättandet af Gallipoli betäckte fullständigt denna hufvudstad. De båda allierade regeringarne insågo, att en i Adrianopel inryckt rysk här ej kunde marschera framåt till Konstantinopel, om den lemnade 60,000 Anglo-Fransmän i sin högra flank, och denna åsigt återfinnes i kejsarens instruktioner. Ur hvarje synpunkt var således, för att vara rustad för hvarje händelse, valet af Gallipoli såsom landstigningsplats och operations-basis förträffligt. Från denna punkt kunde vi skydda det turkiska rikets hufvudstad, förblifva herrar öfver våra flottors rörelser, kunde framrycka utan att blotta oss, och förblefvo i förbindelse med Toulon och Marseille. Men knappt hade den engelsk-franska hären anländt till Gallipoli, innan scenen redan ändrat sig. Ehuru man redan sett Ryssarne svärma omkring framför Varna, så hade likväl det hjeltemodiga försvaret af Silistria satt en damm för furst Gortschakoffs framåtskridande. I stället för att ledas till midten af riket, framsläpade sig striden med omvexlande lycka vid Donau. Då trodde nu otverbesalhafvarne för expeditionen, att de skulle ha tid att ankomma till skådeplatsen för denna strid, måhända att undsätta Silistria, men i hvarje händelse att förena sig med den ottomaniska hären och försvara Balkan mot ryska armeen. i det deras båda flyglar på sätt och vis voro betäckta genom såstningarne Schumla och Varna. Denna plan var lika djerf som forsigtig. För ölrigt hänvisade äfven omständigheterna och den hotande faran derpå. Hade Ryssarne verkligen tagit Silistria, hvars fall i Omer Paschas rapporter uppgafs såsom oundvikligt, så kunde det ottomaniska rikets öde vara ashängigt af en stor slagtning. Englands och Frankrikes härar måste förutse en sådan och förbereda sig derpå. Der var deras post, emedan der måhända stridens lösning och ödets sista afgörande kunde bero af dem. Händelsen visade, att dessa förväntningar voro oriktiga. Turkiska härens tapperhet och de allierades närvaro voro tillräcklige för att tvinga Ryssarne till upphäfvande af belägringen och till återtåg ölver Donau. Hvarje gång då fienden drager sig tillbaka, erbjuder sig för den här, för hvilken han gör detta, en stor frestelse: den, att förfölja honom. Om likväl en sådan förföljelse kan skada en här, så ligger större ära uti att stå stilla, än att gå framåt. Kärleken till äran bör aldrig tillråda något, som klokheten förbjuder. Hvad hade den allierade armen kunnat uträtta i ett öde, obanadt, af betydande floder genomskuret och af pestsjukdomar hemsökt land? Den skulle der icke ha funnit segern, utan undergång utan strid, och döden utan ersättning derför. Man har påstått att vi efter Ryssarnes återtåg bordt gå framåt och inrycka i Bessarabien. Vi svara härpå utan betänkande: Utan Österrikes bistånd tordes vår här ej framrycka vid Donau, om den ej velat utsätta sig för den fruktansvärdaste katastrof. vi få in galunda lemna ur sigte den väsendtliga punkten, att hafvet var vår operations-basis. Forlorade vi denna, så satte vi allting på spel. Ej allenast krigsvetenskapen, utan äfven det enkla sunda menniskoförnuftet förbjöd att med 60,000 Anglo-Fransmän och 60,000 Turkar våga sig in i ett osundt, obanadt land, då hvarken tillräckliga transportmedel, eller bromaterialier, eller kavalleri i något imposant antal, eller en reservoch belägringspark, eller en organiserad stor park, eller depoter af ammunition och lissmedel stodo oss till buds i Schumla, Varna och Silistria. — Alla dessa, da man I inlåter sig ett fälttåg, oumbärliga hjelpmedel, kunde ej improviseras på ett par dagar, åttahundra timmars väg aflägsnade från saderneslandet. De skulle helt och hållet hafva fattats oss. Vi skulle ha befunnit oss midt emot en 200,000 man stark rysk här, som på stäende fot inväntat oss på sitt gebit, eller, i det den flydde för oss, skulle hafva sökt att locka oss in i en ännu farligare belägenhet, hvari endast valet mellan en olika strid och ett omöjligt återtåg skulle ha blifvit oss öfrigt. En enkel, två dagars lång rekognoscering i Dobrudscha, som kostade oss mer än den mest mördande strid, må tjena till bevis för vårt påstående. De öfverbefälhafvare, hvilka, icke begripande faran af ett dylikt försök, låtit för